Läser Jans kommentar på min blog i går och hans inlägg från igår om skärtorsdagen i kyrkan. Och tänker, att jag inte förstår. Det här med att Jesus skulle lida och dö är väl inget som gör min skäggunges lidande mindre outhärdligt. Bara för att någon som sa att han var gud (och kanske var det, jag bryr mig inte om sanningshalten för tillfället)blev torterad och dödad blir väl inte ondskan mer uthärdlig?
Och... jag har hört alldeles för många gånger, att Jesus dog för våra synder och då måste vi verkligen känna hur eländiga och onda vi är för att ge det en mening. Eller? Det är ett raffinerat förtryck. Ett sätt att hålla människor fångna i en känsla av värdelöshet så att några maktgalna (präster?) kan hålla pöbeln tyst och följsam. Så att kreativitet och växt och förändring förhindras. Inte för att att någon förbjuder det. Men för att folket fostras till att tro att det är så eländigt ont och syndigt att själva gud måste dö. Vartenda år. Som för att understryka det hela.
Men... alltså, jag trodde i min enfald, när jag läste bibeln och satte ihop storyn, att det viktigaste var att man inte längre behövde vara ett skräp. Inte längre skulle behöva krypa ihop och huka sig för att man inte lyckades följa lagen så som den tolkas av de mäktiga.
Att man liksom skulle fatta, att horor och fattiga krymplingar var lika mycket värda som kungen själv.
Men... alltså... när man kikar på kyrkligheten, på kyrkornas inredning och budskapet i stort, så är det döden. Döden och döden och synden och döden och så lite mer synd och död igen.
Den som vågar skratta i kyrkbänken (som är ett tortyrinstrument i sig)... får passa sig för giftblickarna. Och om man är en hora... en gathora utan egen bostad... får man huka sig och stå ut med avståndet. Ensamheten blir total.
Jag har ofta värmt mig i kyrkor. Suttit timvis i värmen. I Stockholm är kyrkorna fortfarande värmestugor. Och där har jag förstått, att man också i några av dem ger natthärbärge åt människor som är hemlösa. I alla fall i vinter när det varit så kallt. Här... har jag gått in i den stora "katedralens" kyla. Känt tomheten och de ekande tystnaderna. Alla märkliga dofter och det ödsliga mörkret.
En gång sökte jag upp en präst här, för att få lite pratrum. För att en vän föreslog det.
Det var en vänlig präst. Utan svar såklart. Och utan det minsta av insikt om det liv jag levt. En som nog var lite för ung och olevd... med en massa egen ångest som jag nog pillade lite för mycket på bara genom att vara mig själv med mina röda ansiktsärr och stockholmsdialekten. Alla mina minnen.
Den prästen surrade en massa om att bli förlåten. Som om hon trodde att det var det hon skulle säga. Att en hora skulle behöva bli förlåten av en kyrkans företrädare.
Jag tänkte, att det kanske är kyrkan som skulle behöva bli förlåten av en massa människor.
Men jag sa inte det.
Men idag... är det fredag. Långfredag. Good Friday säger dom i england har jag lärt mig.
Och jag vet inte....
om det vore så, att det här är den goda fredagen... då skulle vi kanske se den som den stora trädgårdsdagen. Då man går in i örtagården, gräver i jorden och låter fröet ligga i mull några dagar. Somliga frön gror på tre dagar. Och så skulle vi se på varandra och le och veta, att här i den svarta jorden ligger livet.
...om det var så kanske jag skulle ha någon sorts tro. Ja. OM det är så. Då har jag faktiskt en sorts tro medan jag sitter här och ser på mitt skäggfrö som är begravt i sina morfindimmor i en örtasäng av randiga lakan och rutiga bomullsfiltar.
Good friday...
8 kommentarer:
Ebba.
Vad ska du bli när du blir stor?
Jag läser om din skäggunge, om din väntan på livet och önskar att det ska gå bra, det här med tillfrisknadet och läkandet.
Jag tycker precis som du när det kommer till kyrkan och förlåtelsen.
Markattan
Tro och kyrka hänger inte ihop alls för mig, i alla fall inte om man tittar på allt som kyrkan och kyrkans män ställt till med. Jag lever i ett katolskt land där den här tiden på året, Semana Santa, är en enda stor uppvisning i hyckleri. Plötsligt förvandlas de jävligaste av människor till gudfruktiga botgörare. Fast det är väl det som är så bra med syndaförlåtelsen, eller?
Jag ville egentligen bara säga att jag innerligt önskar att din son blir bra.
Jag har nog skapat någon form av egen tro eller en alldeles egen gud. Någon som vill att vi ska ha det bra, någon som slösar kärlek över människorna, någon som älskar oss precis som vi är med alla våra fel och brister.
Det stämmer naturligtvis inte med hur kyrkan ser på det hela. Ibland blir jag även besviken på dem som ska företräda kyrkan, som t ex prästen i Domsjö. Då blir jag väldigt oförstående och ledsen. Eller om de sexuella övergreppen som man nu hör om i katolska kyrkan. Då blir heligheten till skenhelighet.
Så jag stannar nog kvar i min egen komponerade tro, min gud tar hand om skadade skäggpojkar och ser till att gathoror har det bra. Och att h*n tycker mig som jag är med alla mina fel och brister.
Monas Universum... tja, advokat kanske. Eller ... domare? Nåt sånt.
Markattan och K-L - tack för önskan om att det ska gå bra för min skäggpojke. Han har ont. Men dom säger att han blir bättre snart.
Cicki - När kyrkans folk gör fel är det väl som när vi andra gör fel. Man får erkänna och hoppas bli förlåten. Det är väl när erkännandet inte kommer som det blir svårt att förlåta. Och den här bjästaprästen har ju erkänt. Vet inte hur det är med den där katolska skandalen...
SJälv har jag både trampat på folk och stulit och ljugit och bedragit. En del av dem jag gjort illa har jag faktiskt mött igen och några har jag blivit vän med. Andra är för mig okända.
Det jag hoppas för egen del, är ju att bli förlåten när jag gjort något fel. Och jag vill kunna förlåta andra som gjort mig illa. Om kyrkans folk ber om förlåtelse då måste man ju ge dem samma chans.... tycker jag i alla fall.
Kyrkan i sig - organisationen svenska kyrkan eller katolska kyrkan eller vad det än är, är ju något annat än enskilda medlemmar eller anställda.
Och den organisationen har jag lite svårt att se hur den skulle kunna böja huvudet och be om förlåtelse för det oerhörda förtryck de utövat i århundraden.
...
Ja... alltså det blev ju en hel utläggning. Förlåt....
Och stor kram för att du delar dina tankar!
Jag tycker som så att om det nu är så att det är sant det här med Gud och Jesus så är ju hela bibeln bara tolkningar. Asså Gud har ju inte precis skrivit bibeln själv. Och sen ska den som läser tolka den i sin tur. Så.. Det är nog inte konstigt att det finns så många religioner. Men som jag ser det så är ju det allra viktigaste att man förlåter sig själv. Och den Guden jag tror på har bara en regel. Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er. Det ska ni göra mot dem. Så på något sätt tror jag att när man kommer till kyrkan och får förlåtelse så handlar det mer om att lyfta upp det till ytan. Men det är knepigt det där varför han lät Jesus dö.. JA man får väl fundera vidare på det. Men det där med att se ner på vissa. Glöm det. Jesus bodde och levde ihop med tjuvar och glädjeflickor. Det var där han behövdes ju.
P.s Han sa också att den som är utan synd ska kasta första stenen.
Skicka en kommentar