Sitter här och tänker. Och har väl lite tråkigt. Och tänker lite mer...
Mer om det här med kyrka och tro och sånt.
Som jag inte kan låta bli att fascineras av. Och förfasas. Ibland i alla fall.
Som det här ständiga pratet om hur syndiga vi är.
Och att om man gjort något som man inte borde (vad nu det är) så vill gud inte ta i en med tång. Om man inte ber om förlåtelse... för se då duger man.
Och OK, det är väl inte så farligt att be om förlåtelse för sånt man gjort som är fel.
Men... det finns en massa saker som varje tid och varje samhälle anser vara fel - och som sedan andra tider och andra samhällen inte alls anser vara speciellt fult.
Och tvärtom.
Så i vissa tider och i vissa samhällen så ber man om förlåtelse för sånt man sedan får beröm för.
Och... tja, jag får inte ihop det där.
Att en allsmäktig gud ska vara så knepigt sursint, att han kräver av oss att vi ska be om förlåtelse för trendmässigt utvalda synder.
Om jag far ut mot mina ungar och antingen agar dem med en käpp eller med ord... då är väl det något jag borde se som ont... eller? Fast... hm. I bibeln står ju att man agar den man älskar.
Och... ähm. För inte så länge sedan ansågs det nödvändigt att ibland ge ungar smäll så att de skulle förstå...
Och i somliga kulturer är det ju fortfarande så.
Så... när jag bett ungarna om ursäkt och kilar iväg till kyrkan. Hur ska jag göra då? Se på mig själv och anse att jag minsann är en riktig syndare, eller se i bibeln och tänka, att aga---- jahaja.
Nåja, Jesus kom ju in där emellan, i NT, och upphävde väl det där agabudet. Kanske.
Men ändå.
Tänk om man skulle ta det på allvar det där med Jesus. Och höra vad han sa.
Om det där med att älska varandra.
Då skulle man väl inte börja med att kräva att någon skulle be om förlåtelse för det han eller hon eventuellt gjort. Man skulle väl öppna dörren och säga hej. Vad kul att just du kommer.
Kom in!
Och den där människan skulle komma in och fika lite. Och vi skulle gilla varandra. Prata skit eller allvar. Och kanske komma in på sånt vi behövde reda ut. Efter ett tag alltså. Eller låta det vara för att det inte stör. Det är liksom bortälskat.
Skulle gud vara mindre kärleksfull än så?
Skulle inte tro det vad?
Och förresten... varför i hela friden hälsar man inte på varandra i stället, i början på gudstjänsten. Ser varandra i ögonen och talar om att man är där för att man bryr sig om det där med kärleksbudet. Och att närmaste kandidat att gilla är den där snubben som sitter bredvid.
I stället för att vända sig bort och be om förlåtelse för att man är så kärlekslös.
Typ.
Ja... så funderar jag.
medan skäggungen sover vidare.
Bild: Colin Martindale
10 kommentarer:
Vet inte om du hann och läsa min kommentar under good friday. Men den gäller än. Kyrkan är ju bara en enda stor tolkning av bibeln. Som dessutom är tolkad av någon som tolkat eller eventuellt snackat med Gud. Så jag tror att det är som min gamla mamma brukade säga. Var och en blir lycklig på sin tro. Men jag tror att det är meningslöst att annalysera sanningshalter eller meningar med enskilda händelser i kyrkan. Alla regler och förorningar är ju ur gamla och funkar sällan i vårt moderna sätt att tänka. Människan har förändrats mycket på två tusen år. Kyrkan inte mycket. Min gud har plats för alla i sitt hjärta och Jesus umgicks och bodde ihop med glädjeflickor och småtjuvar. Det ni gör mot en av mina minsta. Det gör ni också mot mig är en av stroferna han använde. Det viktigaste i bibeln och samamanställningen av 10 guds bud är den gyllene regeln. Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er. Det ska ni göra mot dem. De flesta andra regler och företeelser i och kring kyrkan är ju skapad av just människor men knappast för människor. Kyrkan behöver moderniseras. Jag tror som Jonas Gardell även om jag inte håller med om allt han skriver. Men vore Gud med oss här och nu skulle han vara en av de mest utsatta nämligen en svart homosexuell fattig kvinna. Nu tar du nog bort mitt långa svammel. Tack för ordet.
Gråa musen -
Har du läst Lars Collmars böcker? Han var präst i Adolf Fredrik i Stockholm. Och skrev en massa. Hans sätt att skriva och prata är det som har fått mig att ändå fortsätta att fascineras av berättelserna och riterna. Och att kanske ändå ha en sorts tro på en gud som jag inte kan göra en bild av. Eftersom det skulle begränsa mer än förklara. Om det som kallas kyrka skulle be folk om förlåtelse för allt förtryck den sysslat med under århundradena skulle den bli trovärdig...
Kram! - och det där med att ta bort kommentarer.... nä. Det ska mycket till innan det sker.
Jag ler bara stort åt dig! Ler MED dig. Jag tror att jag skulle trivas i samma kyrka som du.
En gång hörde jag biskop Lennart Koskinen predika. Han var bekymrad över vad kyrkan gjorde för alla dessa minsta. Håller inte kyrkan mer på med att föna och frisera de får man har istället för att söka nya lamm? Är det verkligen vår uppgift?
Jag hänger frågan här ett tag ...
Cecilia N: Dessa minsta... öh vaddå minsta? Barnverksamheten är väl rätt väl omhuldad och utbyggd inom kyrkan tror jag.
De andra...
Är det inte Jesus som pratar om en som ligger i ett dike och en massa människor går förbi och låter bli att hjälpa honom. Sen kommer en invandrare, visserligen rätt välbärgad och gör det man ska. Hjälper honom upp och behandlar honom väl. Ger honom mat och husrum till och med.
Och sen står det en fråga. "vem var den mannens nästa"
Att alltså den som hjälper någon är en nästa. Inte den som ligger i diket. En viss skillnad...
Man ska inte se folk som offer, hjälplösa och små. Man ska se dem som människor och göra det man ska när man själv också är en människa.... tänker jag.
Och nej tack. Jag vill absolut inte bli uppsökt av kyrkans folk och sedd som ett borttappat lamm.
(fast jag tror du menar väl och säkert är trevlig och så...).... jag hänger vidare och emotser vidare funderingar å det ivrigaste!
Kram!
Jag kan förstå din ovilja till att bli uppsökt. På medeltiden ansågs det bra för ens egen möjlighet att ta sig in i himmelen om man gjorde goda gärningar mot sådana som behövde hjälp. Alltså, man hjälpte dem inte för att DE behövde hjälp utan för att MAN SJÄLV tjänade på det.
Därför var det "bra" för folk att det fanns behövande som man kunde "vara snäll" emot.
Det cementerade alltså orättvisorna.
Just den sortens allmosor var det nog som Jesus röt till om. Han ville att man skulle hjälpa den behövande för den behövandes skull, för att den var en människa lika mycket som en själv.
Det Koskinen menade var nog mer att vi skulle akta oss för att bli en klubb för inbördes beundran som bara dricker kaffe med varandra och blundar för att det finns andra. Också ett gjutande i cement.
"Dessa mina minsta" är utifrån ett Jesuscitat ett "samlingsnamn" på fattiga, sjuka, hungrande, fängslade, utstängda, ...
Barnverksamheten ska prioriteras enligt viktiga dokument. Huruvida det görs finns det en del interna åsikter om.
Öppen förskola finns i min och Jans försmaling. Barnkörverksamhet också. Och en "lågstadiegrupp" som pysslar och pratar. Men sen är det ett skutt till konfirmanderna som sen kan fortsätta till att bli unga konfirmandledare eller bara hänga på Kyrkans Ungdom.
Så "under veckorna" finns det barn och ungdomar i kyrkan, iaf i församlingsgården. Men på söndagarna är de anmärkningsvärt få i kyrkan. Och ovana fnissiga konfirmander får tyvärr av en del sura blickar.
Istället borde vi ha nåt sorts faddersystem. Jag vet att det finns på andra håll. "Jag och mina fyra konfirmander är bekanta med varandra", typ.
Angående liknelsen om den barmhärtige samariern. Jodå, det är Jesus som berättar den.
Den vänds och vrids på ganska ofta, det där om vem som är vem. Antagligen för att den är väldigt väl känd och använd och man därför anstränger sig för att finna nya vinklar.
Men där släpper jag till Jan ...
... man behöver inte gå till medeltiden för att se hur utslagna människor behövs för att de som anser sig vara goda ska kunna fortsätta anse sig vara just det. Goda alltså.
Så länge man fortsätter att se uppifrån på "de minsta" kommer just den ordningen att fortsätta.
Den dag man i stället ber dem om förlåtelse för att man ställer sig utanför vanlig mänsklig medkänsla... då har man nått någonstans.
Jag är del i ett system där somliga äter ihjäl sig medan andra svälter ihjäl. Jag ska inte skänka lite av mitt överflöd. Jag ska sluta äta för mycket, be om förlåtelse för att jag gjort det och se till att leva så att det blir rättvist.
Då först tror jag man kan börja prata om en god värld. Och om kyrkan skulle nämna något om det, ta sig an den förändringen och börja inifrån sig själv. Då skulle det kanske verka lite mer trovärdigt det som predikas. (Och man måste ju inte börja med fattiga-rika länder, man kan ju börja med det som sker i vår närhet till att börja med)
...
äh, nu predikar jag igen.
Och du... inte ska du väl överlåta till prästerna att tänka kring de bibliska berättelserna?? Dom har alldeles för mycket pålagringar från sina studier för att vara klartänkta i såna frågor. ;)
Kram!
Ajrå, jag håller på att bli en ...
Jag suddade faktiskt ett litet stycke i det förra om att i en del saker så är det fortfarande medeltiden som gäller. Du har alldeles rätt i det.
Grejen är, precis som du säger, att fixa att se att alla är lika. Oj, vad det osade floskler ...
Att se att det räcker bättre till alla om vi tar lag-om och om vi respekterar var och ens utrymme i många olika aspekter: mat, bostad, kläder, förmåga, ork, ...
och att faktiskt förhålla oss på ett sätt som om vi tror på det.
Ändå vill jag försvara benämningen "de minsta". Om man tror att alla kan ta för sig lika bra som man själv så behöver man inte ta någon hänsyn: "Tar inte folk för sig sin del så vill de väl inte ha antagligen."
Men om man får klart för sig att en del av oss i olika avseenden har förhinder för att kunna "ta för sig" sin del och därför blir utan det som man faktiskt behöver så kan man (så SKA man) ta hänsyn och se till att de får sin del också.
Om bara alla som gör en viss mängd nytta (eller kan betala för sig) får något alls och den som inte kan av någon anledning därför inte får alls så anser jag det fel.
Och antagligen tycker de med förmågor det också den dagen de faktiskt inte kan. Men jag menar att man ka inte behöva gå omvägen om sin egen oförmåga för att räkna ut det.
Jag vet inte om vi är på samma tanketåg, men jag tror vi har samma destination.
Cecilia N - oj vad jag gillar att du menar vad du skriver. Och att du skriver det du menar även om det blir fel ordval ibland. Och jag tror vi är påväg mot ungefär samma mål. Fast på olika sätt. Du vet, jag skulle nog inte förstå mig på det där kyrktågets alla underliga växlar. Och inte hitta till restaurangvagnen.
Men jisses vad jag gillar att blogprata med dig!
Och tänk ...
Under ett år, om ett tag, har vi samma väg tågledes.
Då kanske vi kan komma att irl-prata också.
Och slipper de här små skymmande rutorna att skriva i.
Det kan jag längta lite till.
Ja ser du en liten smal tanig donna med ärr i hela ansiktet är det jag. Välkommen. Fast jag är sur som en ättiksgurka på tidiga morgontåget...
Skicka en kommentar