Så böljar samtalet här vid köksbordet... Min goa granne och Erik och hans bästa vän i ett innerligt rotande i våra innersta funderingar.
Det där man skriver om eller bara går och tänker på.
Och ikväll... det där med projektioner.
Att en del, eller för somliga, ganska mycket, av det man bär inom sig blir till projektioner.
Så att man egentligen mest bara ser sig själv vart man än tittar och vem man än möter.
Den projicerade bilden av sitt eget själv - kanske de delar man helst av allt skulle slippa.
Om man själv snattar kanske man projicerar snatteriet - och beskyller andra för att stjäla.
Om man själv är väldigt ledsen kanske man ser sorg i andras ögon
Om man har dåligt samvete kanske man tror att andra går med skuld - man kanske till och med beskyller dem för lögner man själv har burit. Eller man tror att andra är trötta, kalla, varma... när det är den egna kroppen som försöker tala om hur det känns. När man stängt av alltså.
Man kan ju undra vem det är man möter när man träffas...
som korpen uttrycker det - vem är det jag har den stora äran att träffa... är det dig eller är det min bild av dig?
Och om det är min bild av dig... vad säger den om mig själv?
Åhåjaja. Mycket att tänka på är det!
Bild: Pablo Picasso
1 kommentar:
Anklagelser är ofta just projektioner. Men eftersom den sortens anklagelser bara är en spegel av anklagarens eget inre gör det ju ingen skada. Den som blir anklagad går fri i sin egen vetskap om vad hon gjort eller inte gjort. Därför går det, att möta falska anklagelser med vänlighet - för att man förstår våndan hos den som behöver projicera sitt inre på det sättet.
Tänker Korpen. Kram!
Skicka en kommentar