Alla broarna. Kall blöt snö och våta gatstenar.
Plattan som ligger som en öde påminnelse och alla galleriorna. Butikernas gapande hyllor. De där som gick under och ännu inte återuppstått.
Jag kände dem alla.
Men nu....
Inte ens tiggarna i t-centralens irrgångar nickar när jag går förbi.
Ingen känner igen mina säkra steg.
Och jag... nä, jag känner inte igen annat än blickarna. Dofterna. nattljuset och verkligheten.
Helst vill jag titta bort. Som alla andra.
Och plötsligt inser jag att jag är där. På andra sidan glasfönstret. Spegelsidan innanför skranket.
Och ingen ser vem jag är.
Vandrarhemskudden måste hålla. Ännu en natt. Ännu ett tyst skrik av förtvivlan.
Inte ens tanken på små påsar och rusande evighet kan trösta när döden ligger som ett utfläkt framtidslöfte.
Vem är jag?
Och vem ska jag bli?
Men när mobilen ringer i kväll ska jag bubbla som trasten i almen. Berätta om isfria vatten och snöblaskig storstad. Och glömma att staden inte känner igen mig. Och att jag själv inte längre är synlig där hela mitt liv blev jag själv.
7 kommentarer:
Hej Ebba. Jag vinkar från finområdet. Du finns. Du är. Bra så vettu.
Starkt!
Jag är från en annan ort än där jag bor. Jag har inte bott där på snart 30 år. Det har hänt att jag varit där sen dess.
Sett såna som jag gått i skola med som inte verkar känna igen mig. De är ju där alltid. Jag är "nån annan".
Min erfarenhet är en decimal av din upplevelse ...
Fick precis svar på en tanke jag tänkt, en fråga jag velat fråga.. Hoppas du inte missförstår mig nu..det var absolut inget illa menat ifrån min sida..
"I Stockholm är jag född, där har jag min familj..."
Jodu, mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan jag lämnade "stan".
Jag vet i allafall vad du skulle kunna bli om du lestnar på juridiken. Författare och poet :-)
Det är ditt fel Ebba att jag ger leenden till trasklädda människor i tunnelbanan. Innan jag visste att du fanns, förstod jag inte heller att de gjorde det.
Tack för att du skriver så att jag vaknar.
Skicka en kommentar