fredag 30 april 2010

Människovärde.


-Det är en sak jag inte kan förstå.
Det är min goa granne som säger det. Och fortsätter:
- hur kunde du som är så intelligent och klok hålla på med sånadär droger och leva som du gjorde?

Jamen det är ju en bra fråga.

Hur kan man leva som en sunkråtta och förnedra sig och sumpa alla möjligheter att gilla sig själv? Varför fastnar man i skiten?

- Jo. Säger jag. Jo man kan det för att man är en skit.
- Dumheter, svarar hon som har levt mer än dubbelt så länge som jag.
- Jomen det är sant. Man är en skit. Det finns ingen annan förklaring.
- Då är jag en skit också.
- Hm. Inte för att jag vill säga det men. Det är väl så.

Sen är det rätt tyst ett tag medan vi smälter det där jag sa. Om att vara en skit. Åsså ser vi på varandra. Rätt in i ögonen liksom. Och bådatvå har tårar som sväller tills det blir en bäck av dom.


- Jag tycker om dig. Säger jag till henne. Hon som står ut med att det är en del av sanningen det där med att vara en skit.

Hon och korpen. Och Erik. Dom där människorna som törs vara skitar utan att tappa bort människovärdet.

Bild: Kent Williams

8 kommentarer:

Mångmamma sa...

Just det sista är riktigt viktigt.
Att våga vara en skit men ändå fortsätta, att vilja förbättra sig själv och om möjligt göra det bättre för någon annan!

Ebba G sa...

...och människovärdet ligger i att man är människa. inte ens i om man förbättrar sig. Bara att man finns räcker. Sen kan man må bättre eller sämre. Göra bra eller dåliga val. Men människovärdet är alltid lika för alla. Vill jag tro och vill jag veta.

Cicki sa...

Alla har vi väl gjort dumheter av olika slag någon gång i livet. I alla fall om vi levt tillräckligt länge. I alla fall har jag gjort en massa dumheter. Det måste man stå för och våga erkänna att det var dumt. Det hör ihop med de livserfarenheter man får. Vissa saker måste man göra själv för att inse vad dumt det var. Människovärde har man i alla fall.

Anonym sa...

Hej Fina !
Ja du det är gåsen här. Har varit inne å läst ofta men inte kommenterat.
Jadu, en gåsaskit eller bara rent av gåsskit.
Så kan man säga att det gick/blev....tvångsmatad med all jäkla skit strupen hårt ihopsnörd å bara Svälj, svälj och svälj.
Då är det lätt att bli en elak gås och dom kan bli riktigt elaka och i sina små huvud har dom en hel radda minne. Oj oj .
Men med lättad strupe och vänliga gäss så kan man komma över allt "sväljet" och piskorna.
Det vet du och det vet jag den lilla gåsen.
En "gås" med väldigt mycket männniskovärde.

Ebba G sa...

Åh - en gås! Jag umgås med en massa flygfän, korpar och fjärilar och sånt. Och nu en gås! Välkommen, jag hoppas du trivs med en som orkar vara en skit- och också har sitt människovärde!

Saring sa...

Precis så.

Nu fick jag en sådan där skön gråtvarm klump i halsen, bara för att du skriver precis så som det är.

Och jag tänker att jag som människa har allt inom mig. Inte bara det jag vill skall finnas där. Jag är vacker och ful. Samtidigt. Även om jag förtvivlat försöker lura mig själv att människor bara ser det jag visar upp. Att ingen kan se mitt svarta eller gömda om jag inte visar upp det.

Jag hade ett sådant där närasamtal igår med en människa som jag tycker väldigt mycket om även om jag egentligen inte känner henne så väl. Hon berättade saker för mig om sig själv som för henne var smärtsamma hemligheter. Men för mig var det delar av henne som jag redan upptäckt. Nästan med en gång. Och såklart helt accepterat. Också med en gång.

Och det än en gång så tydligt hur mycket vi går omkring och lurar oss själva. Lägger kraft på att dölja delar av oss som är fula och förbjudna. När det egentligen inte går. Och inte behövs. För det är inte de andra som vi egentligen är rädda för. Tror jag. Vi är nog egentligen rädda för oss själva. Rädda för att behöva se och möta allt som vi har gjort och tänkt och känt och valt som är fult och fel och bara.. förkastligt. Och som vi inte kan ändra på därför att det redan hänt. Och det blir så omöjligt för oss att möta därför att vi är så fullkomligt indränkta av skuld och skam och längst inne tror vi att vi aldrigaldrig kan få förlåtelse. På riktigt. Inte från någon annan och inte från oss själva.

Och det känns bara så förtvivlat sorgligt och.. onödigt.
När vi bara har ett liv. Och när vi skulle kunna ha det så evinnerligt mycket bättre och allt skulle vara så mycket enklare. Om vi blev lite mer förlåtande. Mot oss själva. Därför att om jag förlåter mig så förlåter jag också dig.

Tänker jag.

Och nu kidnappade jag ditt kommentarsfält bara för att dina ord får mig att tänka på sådant som jag tänker på lite för sällan. Vilket jag saknar..

Ebba G sa...

Saring - jag älskar när du kidnappar mitt kommentarsfält med såna ord! 'kram!

Eva T sa...

Hej Fina !
Det är jag, den gamla gåsen. Men det råkade bli anonym istället. Jag skulle skrivit, läst men inte kommenterat på länge.Ja jag känner ju till om dig å dina fjäderfä och jag råkade bli ett av dom för länge sedan.
Och gås är inte fy skam, de är allt lite underskattade i djurvärlden precis som "dom där" i människovärlden. De där utan värde.
Bara så där nu när det snackas "människovärde.