Numera, när jag har en mobiltelefon som fungerar och vänner som ringer hela tiden, har jag börjat bli lite smått förargad över att bli störd mitt i natten. Löjligt egentligen, för varför skulle jag bli arg för att någon tycker om att prata med mig?

Men i alla fall är det så. Så att när det ringer i telefonen och klockan är halvtre blir jag inte direkt förtjust. Jag har nyss somnat och tänkte att jag skulle sova åtminstone till tio idag. För att jag jobbar så himla sent alltså. Egentligen är jag som en såndär koltrast som börjar sjunga precis när solen ska till att gå upp. Så jag passar som bagare dom årstider som börjar ljusna. Eller inte hunnit mörkna...

Men i alla fall i natt när telefonen ringer klockan halvtre är jag inte riktigt mogen att tindra med ögonen och sträcka på armarna och utbrista "äntligen"

Nej.

Men eftersom jag inte stängt av telefonen och då jag är en artig människa, så svarar jag i alla fall. Inte så vänligt kanske. Men.

-Ebba mitt i natten. Säger jag och försöker hitta båda armarna. Den ena sitter fast under kudden.

-Det är jag. Jag har brutit mig. säger min granne i telefonörat.

Då vaknar jag såklart. Får på mig en massa olika typer av kläder i en rasande fart utan att tänka på vad, bara att, och så rasslar jag ner för trappan och kommer på att nyckeln ligger i min hall, rusar upp och ska hämta den och inser att min dörr har gått i lås och varken min nyckel eller grannens nyckel till mig är åtkomlig.

Det är inte roligt.

Så vad gör en nyvaken restaurangmedarbetare med stekos i håret klockan halvtre på natten i en småstad i mellersta norrland?

Jodå.

Hon ringer först till grannen för att förklara läget och få veta hur illa det är. Det är rätt illa.

Sen ringer hon 112 och ställer till med utryckning. Polis och ambulans och en massa blåa ljus.

Som om det var värsta katastrofen.

Det är då jag kommer på det.

Att det är det ju.

För min granne är det en såndär näradödenupplevelse. Hon hade kunnat dö ensam med bruten lårbenshals. I världens minsta toalettutrymme.

Hon hade blivit lika död som dom som dog i Estonia eller i tsunamikatastrofen.

Döden är lika ful överallt.

Om man dör hemma i sin egen säng eller om man dör i en flygplansolycka spelar liksom ingen roll för själva utgången.

Sen är det klart.... man kan ju tycka att livet precis före den där döden kan vara mer eller mindre angenämt. Orättvist som allt annat.

Usch, jag gillar inte att livet är så skört.

så att en vän kan finnas ena sekunden och andra sekunden är hon borta.

Fast min goa granne fick åka ambulans till sjukhuset med mig som passagerare i en blå och en röd socka och tröjan på avigan.

Och så ska låssmeden sätta in nya lås i våra dörrar för man kan öppna dem med nästan vadsomhelst.

Löjligt. Det hade jag kunnat göra själv.

Men...

jag tror jag håller på att glömma det där livet. När jag visste sånt.