lördag 23 januari 2010

Det här med livet....

Om man inte är så himla bra på att föra sig i sociala sammanhang kan det bli rätt pinsamt. Eller fel. Som det här med vad man får prata om.

Ja alltså...
Vad får man prata om?
Jag trodde i min naiva tro på människors fantasi och livsvilja, att man pratade om sånt som är spännande, intressant och gör så att man tycker det är roligt att vara tillsammans.

Men nä, sånt som är spännande och intressant kan ju vara sånt man tycker olika om. Och det, DET, att tycka olika, tycks vara förfärligt farligt. Då måste man genast irra med blicken och börja prata om något annat.
Eller möjligen mumla något om att egentligen tycker vi lika.
Varför det?

Jamen...

Igår var det någon som sa, att annars känner man sig så ensam. Ifall man tycker något som ingen annna tycker alltså.
Som att tycka olika är att inte få vara med.

Jag fattar inte det här.

För att jag tycker att det är intressant att man tycker olika. Och att människor inte går att placera in i fack så att man vet vad dom kommer att tycka, tänka och göra i olika givna sammanhang.
Jag gillar att vara ärligt oförutsägbar och att umgås med människor som inte heller är förutsägbara efter en redan bestämd mall.

Med det menar jag inte att man nyckfullt ska kasta sig mellan lite olika ståndpunkter och handlingsmönster bara för att vara annorlunda.
För det är vad många människor tycks tro; att när man reflekterar, förändras och står fast vid det man tror på, då är man ute efter att vara annorlunda, inte efter att vara sann mot sig själv.

Jag menar bara, att om man verkligen är ärlig mot sig själv, och uttrycker sig själv ärligt tillsammans med andra som också försöker ta reda på vad de verkligen är för typer... då först kan man börja lita på varandra.

Suck.

Det har slagit mig, rätt ofta senaste tiden, att det här med att bete sig uniformt inte handlar om att vara i en gemenskap utan att det handlar om att slippa mötas på riktigt.
För att det skulle vara farligt.
För att?
Hm.

Tänk om det är så farligt att verkligen vara nära någon, vara ärlig.... för att man är rädd att förlora den man kommer nära... Om man liksom låter bli att leva för att man är rädd för att dö...

Och så slutar man visa sig själv och andra hur man ser ut inuti... för att om man kände sitt inre liv, då först vet man vad man har att förlora.
Och det .... det är hela sig själv.

Men herregud.

Om man inte är beredd att förlora hela sig själv, då har man aldrig vågat vara i gemenskap med en enda människa.

Och det är nog ungefär vad jag menar med helvetet.

Att vara helt ensam. För att man inte vågar satsa sitt liv - på livet.

14 kommentarer:

Mikael sa...

Så sant så, delar dina funderingar till fullo. Undrar just hur människor kan trivas med sig själva och andra i den andra världen där de inte är sig själva. Men det är ju därför världen ser ut som den gör.
Ha en fortsatt trevlig helg med din prins:)

Ebba G sa...

Jamen Mikael - jag tror inte att människor inte är sig själva. (För vilka skulle de vara annars) Jag tror bara att det är en förfärlig rädsla som driver oss - och dem, när vi gömmer oss bakom likformighet och självtillräcklighet.
Man måste kanske gå före och våga blotta sig själv... och visa att det inte är så farligt att dö lite grann ibland. Om det nu är det man tror på.

peter sa...

Ja fan... aldrig känner jag väl mig så levande som när jag riskerar att dö...


... och att leva utan passion är som att spotta på livet tycker jag... jag vill dö i vetskapen om att jag levt fullt ut... med ett pillemariskt leende på mina läppar *L*...

(((kram)))
peter

Den hemska tvillingen sa...

Vad skriver man om ett sånt inlägg? Att man håller med och uppfyller dina tankar om likformighet :-) Eller, gör som jag ibland bara för att provocera fram lite diskussion, antar motsatt inställning och får igång snacket?

Det är intressant med människor som är rädda för att avvika och därigenom blir nästan osynliga. Inte bra, men intressant att betrakta.

Cicki sa...

Kan inte säga annat än att jag håller med. Men det är inte för att följa med strömmen utan för att jag verkligen tycker likadant. Jag har heller aldrig förstått det här med att man måste tycka lika som alla andra. Då försvinner man ju. Gud så hemskt om alla skulle tycka lika här i världen.

Jag tror att de som inte vågar stå upp för sin åsikt är i grund och botten väldigt osäkra människor som gör allt för att inte avvika på något sätt. Det är nog först när man är trygg i sig själv som man vågar stå upp för sina åsikter, tankar och känslor.

Själv älskar jag att diskutera och då vill jag ha mothugg så det verkligen blir en diskussion. Annars är det inget kul.

Så fortsätt du och stå upp för dina åsikter. Det är inte osocialt att göra det.

Anonym sa...

Det handlar väl om vilken roll man har. Jag är inte beredd att uttrycka samma saker hemma och på jobbet, eller med bästa vännerna och ytligt bekanta.

Vi har olika roller helt enkelt. /Terése

Cecilia N sa...

Egentligen håller jag med dig.

Jag vill också stå för min åsikt. Har jag ingen så försöker jag lyssna på vad de andra tycker och försöker avgöra om det känns som att jag håller med eller inte. Kanske fråga dem varför de tycker så.

Men så ibland hamnar man (jag) i ofattbara situationer. Någon häver ur sig något som man inte trodde att folk verkligen tror/tycker.
(Jag minns t ex en gång en svensk som ondgjorde sig över att hennes utländska grannar tog taxi hem när de storhandlat mat. Själv tog hon antagligen inte heller bussen utan sin egen bil.)
Jag blev så häpen att jag blev bara tyst. Argumentationen i parentesen kom till långt senare.

Där står man som en Petrus och känner sig dum.

Och ibland orkar man inte säga emot. Man har inte en sån dag.

Jag vill slå på mig själv de gånger jag märker att jag inte gör som jag vill. Antagligen finns det gånger som jag också "smiter".
Men egentligen vill jag stå för vad jag tycker och tror.

Sen kan det ju vara på ett annat sätt också. En person säger så mycket dumt så skulle man "ta tag i" varje gång som man har motsatt uppfattning så skulle man inte få göra annat. Det hela skulle luta åt att vad h*n än säger så säger man emot.
Det är ju inte heller ett fruktbart sätt att umgås (med nära släkten).

Anonym sa...

Hmm - det här kräver en hel essä, den får komma så småningom. Och det blir nog en del biologi i den också och en och annan tillbakablick till vårt människoblivande i Rift Valley och lite sneglande på våra närmaste släktingar chimpanserna och bonoboerna.
Papillon

Ebba G sa...

Oj vad jag gillar att folk kommenterar och tänker och har sig!
För då tänker jag själv nya tankar.
Och nu tänker jag, att om man är en rätt tyst och blyg typ så har man rätt att vara det också. Alla måste inte stå i centrum för att finnas.. Det handlar nog inte om att alltid SÄGA det man tänker eller känner, utan om att faktiskt veta att man tänker och känner och sedan själv bestämma när och hur man delar det.
Och du Papillon, den där essän ser jag fram mot!

Anonym sa...

Ja du Ebba, jag som kommer från ett annat land har upplevt detta väldigt starkt. I mitt hemland går det ganska hetsigt till, man avbryter varandra för att inflika att man själv varit med om nåt liknande eller - hemska tanke - säga att det var det dummaste jag hört. Inte så populärt hos svenskarna. Kan storkna när många närvarande hummar och instämmer och säger "precis" etc. Å andra sidan har jag levt mer än halva mitt liv här och har anpassat mig (och skäms ibland över det), men visst är det bekvämt att bara jamsa med.

Gillar din tänkande blogg.

Tant Cecilia

Anonym sa...

Jag tycker det är viktigt att lyssna klart på vad den andre har att säga. Sarkastiskt säger jag som "svensk" (ogillar dessa kategoriska inlägg om hur vi svenskar är) tycker jag det är ouppfostrat att avbryta när någon pratar. Man kan faktiskt lära sig att vänta på sin tur. Alla har rätt att uttrycka sitt i diskussionsrummet utan att bli kvävd av någon annan och sedan så har alla rätt att uppleva, känna och säga olika utan att bli kväst av någon annan som tycker att "det var det dummaste jag hört".

En annan tant

Anonym sa...

Till en annan tant

Betänk att när man avbryter kan säger kan det uppfattas också att man är intresserad och engagerad och ivrig att bekräfta också den andras åsikt.

Har en bekant som höjer armen när han vill prata färdigt utan avbrott och det får han.

Tant Cecilia

Cissi sa...

Helt sanslöst bra skrivet Ebba!

Ebba G sa...

Åh, kära tanter!
Det är just det där jag har så svårt att förstå. Det där att det uppfattas som att man trampar på varandra när....???? ja närdå? jag förstår inte det där sociala spelet - dvs jag kan inte läsa tankar och vet alltså inte när människor uppfattar en diskussion som kränkande - om de inte talar om det. Och blyga människor gör ju inte det - vilket jag tycker de har rätt att slippa göra.
Och.... om man alltid ska lyssna färdigt på folk... då får man ibland lyssna in i evigheten....
Ibland verkar det dessutom som om folk inte vill SÄGA något egentligen, utan mer ha allt pratutrymme, ha makten att vara den som för ordet utan att behöva tillföra något till innehållet. När det är så tror jag man måste våga överrösta eller vända sig mot någon annan och börja samtala. om det nu är det man vill....
Åh, mycket tänk blir det!
Tack!