fredag 8 januari 2010

Hostmedicin och stanken av lik



Här i den lilla staden norr om Dalälven, där man skryter om att det finns bra bostäder till alla, eller i allafall ingen bostadslöshet att tala om, borde det verkligen inte finnas hemlösa människor och i synnerhet inte människor som måste överleva i minus tjugosex grader utan någonstans att krypa in. Här finns ju inte ens några broar med läande fundament och definitivt inga illegala tunnelbanesmattar att gömma sig i.

Men....

Säg den stad som inte också kan skryta med ett härbärge för hemlösa.

Ett sånt som minsann stänger i ottan och öppnar långt efter det att bibliotekets läsesal stängt portarna för dem som till äventyrs inte luktar för illa för att snoka igenom varje dags utbud av läsbart papper.

Jodå det finns här också. Så sött i ett trähus.

Och de där kontraktslösa, före detta gifta arbetande människorna som har sin speciella doft står utanför när det öppnar. Vecklar ut händer och fötter för att se om de vita fläckarna svartnar i kanterna.

Personalen kanske blundar och stänger näsvingarna för det som annars avslöjar dem som inte får komma in. Doften av alkohol och synen av käkar och pupiller som avslöjar än mer illegal hantering.

Kanske, skriver jag. För nog har jag varit med om att bli utkastad i minusgrader för att...ja, stålet glidit in och pumpat lösliga kemikalier. För att jag ... ja, det finns väl inget att skylla på.Jag har varit på den platsen i mitt innersta universum, där drogerna betytt mer än livet.

Och då händer det att folk fryser ihjäl.

Men här i den lilla idylliska staden med de många trähusen och storstadskomplex... inte ska det väl vara nödvändigt att någon fryser ihjäl här?

Så i natt har jag haft besök. T. och U. har sovit på min gästmadrass och grannens lånade.

T. och U. har sett långfilm i mitt vardagsrum och serverat mig te och mackor. T. och U. har kanske inte varit helt nyktra. Vilket jag högaktningsfullt struntat i så länge jag själv bara behövt trycka i mig mitt eget etyfin. Som finns i den hostmedicin jag får och som nästan knockar mig medvetslös. Knäppt.

Och blir jag nu skinnad och bedragen och utnyttjad och... tja, mördad... för att jag släppt in en före detta företagare och en fortfarande outbildad dyslektiker i min lägenhet. Tja, då lär jag ju inte blogga mer. Och det är ju trist.

Men faktiskt skulle jag inte kunna blogga mer ändå, om jag inte fångat in dem på vägen hem från kompisarna på restaurangen som fixat matlåda åt mig. Jag skulle dött av skam.

Så är det.

Och jag är inget helgon, bara en vanlig nästansvenne med en sjujävla hosta. Så hur i hela jävla skitfriden kan folk överleva så länge det finns en enda hemlös skit ute på gatorna i tjugosex grader? Varenda en borde ligga lik i sitt varma hus.

Fyfan vad det skulle stinka!

Fast det kanske det redan gör. Jag vet ju inte vilka som dött av skam. Jag sitter ju bara här och pimplar etyfin.






14 kommentarer:

Unknown sa...

Det sägs att vi människor har ett lika stort hjärta som en näve då vi knyter den. Men jag tror Du har ett som är dubbelt så stort. Kramen!

Anonym sa...

Vi som inte varit i skiten själv ,vi säger ja vi förstår att det måste var jobbigt at vara hemlös ,men det gör vi inte .Du Fina Ebba du vet ,och du hjälper dem stackarna ,för du om någon vet hur det är.Som föregående talare säger jag DITT HJÄRTA ÄR DUBBELT så STORT.Och av guld.

Anonym sa...

Men, Ebba, nu blir jag verkligen besviken - förstår du inte hur du med detta handlande SABOTERAR regeringens helhjärtade KAMP MOT UTANFÖRSKAPET! Dessa två är i första hand inte frysande och hemlösa utan ARBETSOVILLIGA BIDRAGSTAGARE som går och slår dank för allmänna medel. En sann liberal attityd måste vara att driva dessa till arbetsförmedlingens jobbsökarutbildning (om de inte luktar för mycket)med hjälp av successiv utsvältning och tidigarelagd stängning av offentliga härbärgen. Dessutom är ju deras eventuella ihjälfrysning snarast till samhällets ekonomiska nytta och en rask kremering kan bidra till uppvärmningen av kvarvarande värmestugor. Sålunda skulle de faktiskt postumt kunna få dra ett strå till vår gemensamma stack!
Med ditt oansvariga handlande har du som man säger kastat grus i arbetslinjen. Jag skall kontrollera med socialdepartementets rättschef om man inte kan lagföra dig för detta!

Baltzar von Papillen, statssekreterare


Puss på dig Ebba, det är bra mycket bättre att det luktar lite soprum i lägenheten på morgonen än att inte kunna se sig i spegeln utan att skämmas
tycker Papillon (som bara är släkt i släkten med Baltzar)

Varkenoch sa...

Jag skulle gärna släppa in människor utan hem i mitt hem men jag vet inte riktigt hur jag ska göra det. Och det låter kanske vansinnigt fånigt, men jag vet faktiskt inte. Jag känner ingen hemlös, men jag ser då och då människor som jag tror är hemlösa. Ska jag erbjuda dem en sovplats hos mig? Lite läskigt känns det faktiskt, inte för att de är hemlösa utan just för att jag inte känner dem alls - och borde inte de flesta tycka samma sak om mig? Varför skulle jag erbjuda en sovplats utan att ha några baktankar med det?

Förstår du hur jag menar? Har du något förslag till mig?

Ebba G sa...

Tack Papillon för din balanserande ironi!!!
Jag var rätt orolig för att bli upphöjd till helgon. För att då skulle jag bara bidra till att vidmakthålla det där med att bara helgon kan göra något för att världen ska vara en bra plats. Och bara helgon får dö martyrdöden... *skrattar lite rått*
Men alltså, att snyta sina barn, le åt konduktören och ge bort urväxta kläder till myrorna är också i så fall att vara ett helgon.
Man ska göra det man kan helt enkelt. Och om man har barn hemma eller är rädd eller inte har plats eller helt enkelt inte står ut med stanken då ska man inte ta emot suspekta personer i sitt hem.
Punkt.
Då ska man göra det man kan.
Det räcker.
och arbetslinjen kan ta sig i arslet.
Folk som kan arbeta gör det. Jag känner inte en enda hemlös som är det för att de inte vill arbeta.
Tvärtom. Att vara hemlös är verkligen ett heltidsarbete. Som ofta tar så mycket tid att man inte har möjlighet att söka vanliga jobb. (Förutom att då måste man ha adress...)
Så.. snälla gör inte mig till ett helgon. Se era egna helgonglorior i stället!!!

Ebba G sa...

.. och du, varkenoch... om du verkligen skulle ha möjlighet att ta emot någon...det brukar vara bra att lära känna folk först. Ibland går det på en kvart ibland tar det ett par år. Så mitt tips är att börja le åt såna du känner igen, säga hej, fråga hur det är, presentera dig och tala om att ni kanaske är grannar... du vet, vanligt socialt umgänge. Då lär du känna människorna och kanske blir överraskad både över dig själv och dem. Det brukar jag bli när jag tar mod till mig och talar med dem jag tror är stenrika...
Sen... om dom behöver husrum, då är det ju ingen främling du bjuder in...

B sa...

Vi har i några år haft "problem" med uteliggare i trapphuset till kontoret. Uppmaning till alla hyresgäster att se till att alla dörrar är ordentligt låste. Sedan det blev kallt ser jag till att dörren aldrig går i lås. Jag vet inte om det har hjälpt någon, men jag hoppas det.

Tack för att vi får följa dig! Och hoppas du blir frisk snart!

Upplagd sa...

...önskar världen vore full av människor med ett hjärta lika stort som ditt!
Och du har en fantastisk begåvning! SKRIV!
Kram/Eva

Vera sa...

Tjenare Ebba, har än en gång läst ikapp några dagar och trivs fortfarande i din värld! Jag håller på dig och din familj, och Saltgurkan... *ler*

Hade lite otur när jag lät en person sova i min lägenhet. Jag blev av med allt av ekonomiskt värde. Utom TVn, den var väl för tung. En otacksam fan, tror det skulle gått bättre om jag låtit någon som verkligen behövde hjälp dela mitt utrymme. Tjuven var inte i samma nöd som en hemlös på vintern... Stor skillnad kan jag vara helt säker på...

Hoppas dina inneboende (i halsen alltså) givit sig av och att du kryat på dig! KRAM

Hon den där... sa...

För ungefär 5 år sedan lät jag en hemlös & missbrukande man upprepade gånger sova på mitt jobb nattetid (när jag jobbade såklart). Varje morgon väckte jag honom med en stor frukosttallrik och efter han hade ätit den så städade jag undan alla spår av honom och vi sa adjö för denna gången.

Plötsligt slutade han att komma, fast han hade mitt schema så han visste att det var säkert att komma och knacka på och jag oroade mig, jag oroade mig jättemkt.
Visserligen hade nu vintern släppt sitt grepp men jag hade ju fortfarande inte gett honom den där jackan som jag lovade...

Under två års tid så undrade jag vad som hände.
Plötsligt en dag står han framför mig och ler med hela ansiktet. Efter en jättekram och några tårar från oss bägge två så fick jag förklaringen.
En natt när han försökte sova så gjorde han ett val, han orkade inte med att leva det liv han hade så han planerade in en överdos, och han tog den.
Nu begriper vi ju alla att han misslyckades och det var ju en jäkla tur eftersom det ledde till hans nästa val: Att sluta helt med drogerna.

Han fick plats på avgiftningen och klarade det hela med vissa svårigheter, men ändå.
När jag pratade med honom så visade det sig att han hade varit ren i 1½ år och fått en egen lägenhet och börjat plugga igen.

Den glädjen som jag kände för honom då går inte att beskriva. Mina tårar föll och han kramade mig hårt.
Ytterligare ett år senare träffades vi igen och han följde då med mig hem på en fika. Mina barn avgudade honom. Hade jag inte varit gift redan så vette katten om jag inte hade lagt beslag på honom där och då. En underbar människa som blommade ut fullständigt.

Sen försvann han igen... länge.
Ända tills förra månaden, då hittade jag honom igen.
Denna gången hittade jag honom i tidningen.
Hans namn var omnämnt och det var en mkt vacker text som fanns där under.
Jag var ju tvungen att träffa honom igen, denna människa som berörde mig så mkt.
Så jag åkte dit.
Även denna gången flödade tårarna på mig och jag skrattade lika mkt när hans vänner beskrev honom och hans tokiga upptåg.
Tyvärr var detta sista gången jag fick träffa honom, men jag går till graven och sätter en endaste liten blomma varje vecka.
Han förlorade kampen mot drogerna ändå och ingen vet varför.
Jag önskar att jag hade kunnat göra mer...

Ebba G sa...

B: de där ismygöppnade dörrarna har säkert betytt massor för en eller annan. Jag vet en port som stod öppen nästan jämt, en såndär med skylt i trappan SE TILL ATT STÄNGA YTTERDÖRREN..
Jag sov där rätt ofta ett tag. Men sen flög fan i mig och jag bröt mig in i vindsförrådet och stal ihop till ett par silar. Då låstes såklart dörren. Och det var MITT fel. Gissa om jag ångrade mig. Nä just det, det gjorde jag inte. Jag älskade drogerna mer än mitt liv.

Vera: man tar alltid en risk när man tar in en missbrukare i sitt liv. Man kan bli bedragen, misshandlad, lurad.... allt som har med möjligheterna att få tag på drogen. Och drogen måste inte vara en kemikalie. Den kan ju heta sånt som mat eller makt eller pengar också.

Och hon den där... jag blir tårögd och alldeles lycklig av din berättelse. Tack för att du delar med dig!

MonasUniversum sa...

"Så hur i hela jävla skitfriden kan folk överleva så länge det finns en enda hemlös skit ute på gatorna i tjugosex grader?"

Det gör man. För att man förtränger. För att man tror att några sktena tusenlappar till 90 03 51-8 två gånger om året dövar samvetet.

För att man tror att det hjälper om man år ut och år in köper Situation Stockholm, ibland samma nummer tre gånger på en månad. Trots prenumeration.

I ett annat liv önskar jag att saker kunde vara annorlunda.

Ebba G sa...

Monas U.- Ja visst, man förtränger. MEN det hjälper faktiskt att köpa tidning och sätta in pengar. Så det är bättre än att inte göra något alls. Fast man skulle ju behöva slita arslet av några betonghäckar, och sedan göra nån sorts samhällsomstörtande jättefest. Typ.
För jag tror inte på tvång och dåligt samvete.

Kennel Nellyson's Dagbok sa...

Ebba, Ebba! vem är väl som du? INGEN för då skulle inte världen se ut som den gör ock alla uteliggare skulle ligga inne i värmen åtminstone på vintern!! Alltid!!

Du är en kämpe!
Miljoner Kramar från Tina o Gänget i Skåne!