fredag 15 januari 2010

Det kan vara så, att man inte skriver om allt.
Så kan det vara.
Det kan vara så, att man inte skriver om gravar och frusna tulpaner.

Men kanske kan man måla en tavla.

Den skavda ramen, oljefärgen som bär spår av penseldrag. Och positionen på väggen, mitt i rummet med skuggor från fönstrets solkors.
Bilden av det tysta.
Vägen kantad av snötäckta stenar ristade med namnen på de älskade.
och isen i kristaller

Öppningen i den gamla granhäcken, fyra stora björkar ifyllda med vitt. Gnistrande vitt.

På ena sidan en stelnad blomstergård
ljusen och kransarna
Och på andra sidan en skiffergrå sorg.
Namnen

mamman och pappan och de två syskonen
Ett blodrött bröst som en droppe av hopp
och en svärtad hjässa

som i döden


En gång hade jag en familj

en gång



6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är förstummad - men jag ler mellan tårarna. Du bryter inte bara is inom dig själv, du som vandrar som en sentida Dante med Korpen i Vergilius mantel.
Papillon

Cecilia N sa...

Under de omständigheterna känns det som en hedersbetygelse att få vara näsduk.

Jag hoppas att jag var mjuk.

karibien sa...

Tittar in och sträcker ut en värmande kram
från en kyrkogård till en annan


Det finns inte många ställen där man kan vara så ensam
och in i märgen
frusen
en januarifredag

att tjogtals
nej hundratals
citrongula lågor
flämtar
blekt
elektroniskt taktfast
skänker inte mycket värme
i en isglittrande palett av vintersorg


Tack Ebba för dina ord
för att du delar med dig

Ebba G sa...

Kyrkogårdar är som minnesgårdar
där kan man se saker
eller låta bli
Man måste leva med det man ser eller låter bli att se.
Och jag börjar tro att det är bättre att se än att blunda.

Och mjukare näsdukar än dom jag har här i blogen, det finns nog inte.

VERA sa...

Många varma kramar från en av näsdukarna... Sitter här och behöver en själv nu, snyftar som om grissjukan haffat mig... Har själv ett felkopplat belöningssystem och, som nån Anonym skrev i ett tidigare inlägg, en förmåga att binda ris till egen rygg bara för att jag har detta sug emellanåt. Men Korpen har rätt, det är bara att ta suget i hand och beklaga sorgen. Jag och Suget träffas inte alls lika ofta nu och det är jag väldigt tacksam över... KRAM igen!

Ebba G sa...

Vera - ja, Korpen har mest alltid rätt i såntdär. Och Anonyma Papillon är en klok, mycket klok man som vet hur det är att leva ett liv.
Och nu anar jag, att du har samma sorts klokskap. Tack för att du läser och gråter och är näsduk... allt på en gång!