fredag 22 januari 2010



Varför svider det av stolthet i mammarötterna när en nästan helt okänd son börjar leva ett liv utanför fantasierna om ett miljonärsliv som langare bland upphöjda gangsters?

Varför blir jag inte minst lika sentimentalglad när någon annan lika okänd - eller rent av mer känd ung man gör samma sak?

Vad är det för märklig kemikalie som bor i våra blodomlopp, som gör oss mer benägna att bry oss om sånt vi fött själva än om sånt vi "bara" är granne med?

Är det inlärt?

Är det verkligen det tjocka blodets lag?

ja inte vet jag

Det jag vet är i alla fall, att jag blir som en ilsken lejoninna när någon angriper nån av mina ungar, och att stoltheten inte vet några gränser när de gör något som kanske inte ens är mer än normalt. Fan, jag skulle nog kunna bli mallig för att mina barn skiter...

Löjligt.

Men sant.

Och nu rumlar det omkring en massa syra och sol i magen för att min stora kille mailat en massa ord som sitter ihop på ett sätt som får mig att tänka på Gustav Fröding och Ulf Lundell i en skön blandning.

Ord som handlar om jävelskap och förbannelser.

Jävligt skönt helt enkelt.

Lejonhjärtat växer!

10 kommentarer:

Johnny Andersson sa...

Så skönt att höra att grabben tar till sig insikterna han får kastade omkring sig. Det handlar ju "bara" om att plocka upp dom, känna på dom om dom kan vara nåt för en själv, eller kasta bort dom. Kostar inte mer än en sekunds energi av sig själv, men kan ge en evighet av fantastiskt bra mående.
Tänk om VI alla tog oss den lilla tiden att frossa i kloka ord istället för att förkasta?
Läste han bloggen sen?

Gunilla sa...

Lejonhjärte/hjärta-hormoner. De bara finns där.

Cicki sa...

Jag kan då inte förklara varför det är så. Men jag vet att det är så. Man blir en tigrinna i kampen för sina barn och gråtmild och hjärtevarm när man blir stolt över dem.

Härligt att sonen börjar ta till sig dina och andras kunskaper. Det är bara att önska honom lycka till på den nya livsfärden.

Ebba G sa...

Johnny A... jo, han läser varenda bokstav jag skriver. Har jag förstått.
Och så skriver han själv så man blir gråtfärdig. Väldigt snygg svenska fast han knappt gått sex år i skolan. Så han är sin mors son. På många sätt..

Gunilla - Såna hormoner skulle man forska på... och använda i piller man skulle ge till alla som ska ta hand om barn som far illa.

Cicki - Förhoppningsvis fixar han livet på något Ok sätt. Man vet ju aldrig. Till slut kan det ju bli ett bra liv av nästan vad som helst för utgångsläge.

Den hemska tvillingen sa...

Didn´t I tell you???
Och klart att man är stolt över avkomman, det ska man vara. Inte för något de presterar utan för att de finns.

Anonym sa...

Ja, visst är det märkligt - men denna avkommefavorisering delar man som människa med chimpanser, flasknosdelfiner, hyenor och massor med andra däggdjur. Det ingår i vårt ärftliga program, till vissas stora förargelse - så du är i din fulla biologiska rätt att vara lejoninna!!
tycker Papillon, som i fem hela dagar tagit hand om avkommans avkomma - skött barnbarn

Ofelily sa...

Tjo!
Vill bara säga att du är fantastisk! Läser ofta, kommenterar sällan...
Härligt att din son har dina gener, på gott o ont.
Hoppas det går bra för honom iaf!
Och Du Ebba! Sluta för fan aldrig att skriva!

Puss o kärlek!

/O.

Ebba G sa...

Du sköna tvilling - jo jag vet, du skrev något sånt. Det är väl därför jag tror du är rätt klok.

Papillon - Ja inte har jag något emot att vara ett däggdjur. En gris eller varför inte en sjöko! Men känslan är märklig! Fortsätter det där lejonpirret även till barnbarnsomhändertagandet?

Ofelily- Jag skriver ju för att bli läst! Och nä, slutar gör jag inte. I alla fall inte om jag själv får bestämma. Och precis som du är jag bättre på att läsa andras bloggar än att kommentera.
Samtidigt som jag äääälskar att få kommentarer själv.
Puss tillbaka!

Anonym sa...

Hehe - det kan pirra på många vis när farfar skall ha hand om Lilla E, snart 15 månader och snabb och uppfinningsrik som en liten vessla.... Man står och pinkar på muggen, blicken på strålen, öronen lyssnade efter barnljud med dörren öppen. Då upptäcker man till sin häpnad att en liten, liten hand dyker upp, bakifrån framsträckt mellan mina ben. I handen finns TV-dosan som Lilla E tycker behöver vattnas.
Ja, jävlar................
Papillon

Ebba G sa...

Ja jävlar!