söndag 24 januari 2010

Ännu ett liv

Så ringde telefonen igen... och jag trodde det var min lilla minsta som ville prata om skidskytte. Vi hade bestämt att vi skulle prata om det idag.
Jo, vi har sånadär underligheter för oss, för att hon vill det.


-för tänk om vi inte har något att säga! Sa hon när hon bestämde det. Så nu turas vi om att bestämma vad vi ska prata om. Men sen får man ju prata om vad som helst också såklart.
men det var inte A. som ringde.


Det var P. från mitt gamla liv. En av alla jag delat kanyler och pulver med. Och nån gång kartong. Fast hon hade en egen kvart i Vällingbytrakten nånstans som hon hyrde ut när hon hade risigt med stålar. Hyrde ut för natten alltså. Jag har varit där med torsk nångång.
Men i alla fall.
Hon ringde och lät som när Pippi långstrump härmar hur det blir om man är tyst för länge och tungan skrumpnat.

- Uj buje muj. Sa hon.

Det dröjde ett tag innan jag förstod vem hon var. Ännu längre innan jag hörde vad hon sa.
För hennes mun var ett stort sår och hon själv en krater av förtvivlan.


målning: Stephen Emond


P. kunde blivit vad som helst. Musiker eller modell eller läkare. Hon var sångerska ett tag på åttitalet, ingen stor stjärna, hon hann liksom inte fastna på himlen innan kokainet fängslade henne och förmörkade stämman. Hon hade ett utseende och en hållning. En kropp som fastnade på framsidan av ett modemagasin ett par gånger innan samma gud med stort K fick henne att knäböja vid spegelaltaret. Och hon hade en hjärna som producerade betyg tills droghimlarna upphöjde henne till altare. Ett altare att belägra. Att besudla och att fylla med vitkalkat helvete.

-Uj buje muj.
Och jag såg mig omkring i min lägenhet med levande eld och doftande nybakat bröd.

Efter samtalet tystnade sången jag lyssnat på i huvudet hela morgonen. Den där gamla beatleslåten... Yesterday... all my troubles seems so far away....
Det stämde liksom inte. Det är inte så länge sedan. Det är nästan nu. Nästan nyss. Som vore det idag jag fick nyckeln till ett liv.

Uj buje muj.
Och jag hoppas hon tog sig till akuten. Ännu en gång. Ännu en resa.
Och ännu ett liv.

7 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Åhh...

Anonym sa...

Jo du, vilket jävla skidskytte - man far som en galning genom skränande folkmassor och sedan skjuter man, gång på gång på gång. Och när man är tillräckligt kass kan man fortfarande riskera livet för en skjuts på tio sekunder med tillhörande 12 timmar i helvetet.
Skall jag säga vad jag innerst inne tycker - uppåttjack är inte mycket att stå efter...........
Men P i sitt helvete kan också komma ut på andra sidan, likaväl som du. Tilltufsad och skamfilad men en levande själ. Hitta inte på något jävelskap i kväll!! - nu skall jag tänka på P.
Men det svider av stolthet i den gamla herrns hjärterötter när han läser texter som denna - jag hittade dig och ditt författarskap på alldeles egen hand........
Kram och ta hand om dig!
Papillon

Unknown sa...

Okeeeey, det där var inte så roligt kan jag tänka mig. Massor av gamla minnen brukar dyka upp och kan dom ta bort en låt du haft i skallen, så tycker jag att det låter illa. Men som Pappilon skrev- hitta inte på nåt dumt ikväll nu!!!
Jag ska tänka på henne också och jag hoppas att även hon hittar ut ur det där helvetet.

peter sa...

Det "gamla" livet är aldrig långt borta... jag springer på mina gamla polare lite då och då... och det är som du beskriver... samma gamla repriser...

... ibland så tittar de på mig... och ser att det går att göra en förändring... då tycker jag mig se em liten gnutta hopp i deras ögon...

... det är viktigt för oss som valt en annan väg att vi inte glömmer bort vart vi kom ifrån... så att vi inte halkar ner i diket... men jag tror ändå att det viktigaste vi kan göra är att fortsätta vår färd... och på det viset sprida hoppet till de som vill se att det går att förändra... typ hela sitt liv... om man nu har lust till det...

... det är inte alltid så lätt... men rackarns enkelt.

(((kram)))
peter

Anonym sa...

Det här är lite kul - vad alla med egen erfarenhet av droglivet instinktivt känner - "akta dig, akta dig, akta dig!!!"
För att man vet att till och med ett telefonsamtal från helvetet kan få den egna drogdjävulen att vädra morgonluft....
säger en sömnlös Papillon

Ebba G sa...

Ni har rätt i det där med demonerna som vaknar och att det känns som om något morrar i venerna när någon ringer från andra sidan. Andra sidan... skulle kunna vara ena sidan och det är ju min sida så... och nu när jag har egen kvart och allt... en liten. bara en. Och nä jag ska inte fastna...
men nehejdå.
Hon är ren som en nytorkad barnstjärt.
Puss på er.

Comvidare sa...

Vilken tur att hon ringde och gjorde konturerna starkare i kanten. Nybakat bröd luktar nog aldrig så gott som när man minns gånger när inget bröd fanns att tillgå.

Att uppskatta vardagslyxen är nog lättare för dig än för mig!