söndag 17 januari 2010

Nä nu predikar hon igen....



Om man ska orka leva måste man ha någon sorts hopp om livet. Tänker jag när jag läser om jordbävningen i Haiti och ännu mer när jag läser det som människor skriver om jordbävningen och om konsekvenserna för folket som nu lever med det som skett.

Till och med när en människa förlorat allt - bostad, familj, lemmar... ja allt - tycks det vara så, att hon vill fortsätta leva. Annars skulle det ju vara väldigt många självmord i samband med katastrofer. Och det är det inte. Har försökt hitta någon sorts statistik om sånt, men det tycks i alla fall inte vara något känt fenomen som är lätt att googla fram.


Av det, och av min egen erfarenhet av ett liv på baksidan av samhället, drar jag slutsatsen att det oavsett hur man har det, finns ett värde i själva livet. Det där att andas in och ut, att äta och att dricka. Kissa och bajsa och ... ja, alltså vara i relation till resten av världens alla organismer.


Och då följer ju frågan.... vad är det för värde?

Vad är det som gör det så värdefullt också när man tycks förlora allt.
Ja.... och så går Ebbas hjärna igång. Det bara är så. Att den här hjärnan har ett eget liv..

Såhär...

om man liksom inte är någonting annat än en del av allt som finns.... då är man nödvändig för att allt som finns ska vara precis just allt som finns.

Annars är ju allt som finns inte komplett.

Och om man vet det utan att liksom behöva veta om det... om själva kroppens "vara" vet det, då är själva kroppens "vara" inställt på att finnas och att vara just det där speciella som behövs för att allt ska vara komplett.

I så fall behöver man ju inte fundera över om man är lyckad eller misslyckad, rik eller fattig, bra eller dålig... man behöver bara vara, bara finnas, för att uppfylla precis allt det man ska vara.

På något sätt gillar jag den tanken.

Meningen med livet skulle i så fall vara, att helt enkelt vara allt det man själv är.
Vad det nu är.

Så att man lever som den där delen av helheten som behövs för att vi ska leva.
För jag misstänker, att man kan streta emot.
Försöka bli en ny Wallenberg när man egentligen skulle vara en Gunvor Jonsson. Himla knepigt.

Men om man nu är rätt bra på att vara sig själv och jorden skakar så att man förlorar medvetandet och vaknar som en hjärnskadad grönsak... vad är det då för mening?
Eller om allt det man levt för bara försvinner. Det tar slut på mat och vatten och man måste döda någon som försöker beröva ens barn den sista gnutta rent vatten man har...
vad är det då för mening?


vad är det för mening med våren
när hösten multnar alla löv?
Säg mig meningen med vintern
när våren smälter gnistrande kristaller?
Och varför skulle man älska
när den man älskar ändå måste dö

Jo...

om allting hänger ihop så finns det en mening med hunger och törst. Och med likmaskar och mörkaste mull. Till och med smärtan har en mening.

Om än inte för mig själv.


Så tänker en ebbahjärna medan Ebba själv skakar på huvudet och undrar om kylan rubbat vätskorna på något lattjo sätt.

Men... ändå.

Lite hissnande är det ändå.
Att varenda människa gör skillnad.


Varenda en.



9 kommentarer:

Comvidare sa...

Det vore helt fantastiskt om det vore så, för om det finns en sak som jag definitivt är obestriddd världsmästare i så är det att vara just jag. Ingen kan slå mig på fingrarna där!

Cicki sa...

Det är en stor tanke, att vi alla behövs för att det ska bli en helhet.

Min gamle far och jag diskuterade en del av det här eftersom det var första julen för honom efter att mamma E avlidit. Jag sa att jag är så himla nyfiken så just därför vill jag leva vidare. Tänker du också så, säger min 78årige far. Så tänker jag också att jag är för nyfiken på livet för att dö.

Thegra, Två Sobril och en bettskena sa...

Vill bara säga tack. För att dina ord och tankar just idag fick min världsbild att bli lite vidare. Tack. Kram.

Anonym sa...

Jag tror du har helt rätt.

B sa...

Ursäkta mig, men vi pratar väl ändå Haiti och inte Tahiti???
Tack för en bra blogg annars.

Ebba G sa...

Jamen såklart - Haiti, inte Tahiti - tack!

B sa...

:-)

Punklantis sa...

Åh,Ebba.

Dina ord har letat sig in under huden på mig så länge. Har liksom inte hittat orden till en kommentar.

Och sen detta inlägg.

Herregud,människa. Det är ju så det måste vara!

Tack. För dina ord. För att du är.

Kram

Ebba G sa...

Välkommen Pundklantis!
Javisst känns tanken skön att det räcker med att leva... fast konsekvenserna blir ju uppenbara - mycket av det man tror är livsviktigt är bara som garnering på en tårta... oätbart... även om det är rätt vackert (och ju hör till tårtans helhet...hm, får bli ett annat bloginlägg tror jag...)
Kram!