När man bloggar har man vänner man aldrig träffar... det är lite underligt.

En av de där vännerna heter J.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade honom, kanske var det via någon annans blog, eller jo, det var det säkert.

Men i alla fall sökte jag efter präster som bloggade, helst manliga, för jag ville kolla om alla präster var bedragare och lismande torskyngel. Typ.

Nej, jag trodde ju inte att dom var det, jag har träffat en del präster med mänskliga sidor också. Varma och vanliga. Ungefär.

Men längst inne i mig fanns (finns) en tagg, ett sår och en misstro mot alla skjortförsedda med litet vitt frimärke framtill.

Och det är väl inte så konstigt. Jag blev utnyttjad av en präst när jag ville ha hjälp. Och jag har blivit utkastad ur kyrkor när jag behövt värme. Och tröst. När jag sökt... har jag funnit avsky...

Nåja, dom som kastat ut mig har i allmänhet inte varit prästvigda... bara rädda. Men ändå.

I alla fall har jag nosat runt bland bloggar som jag förstått varit skrivna av präster i svenska kyrkan.

Och hittat en massa människor. Vanliga mer och mindre kloka människor. Och fattat, att jo, de flesta präster är helt enkelt vanliga människor som tror att det

A. finns något i det där med religion.

B. har hittat ett yrke.

C. följer en kallelse.

D. vill ha makt.

E. behöver ordning.

F. är fullkomligt galna.

G. Faktiskt skiljer mellan sig själva och Gud.

H. Tror att de själva är gud.

.... ja alltså, det finns en massa präster.

Min vän J. är en sån som överraskar mig hela tiden med att vara präst. Hela tiden präst. Och det överraskande är att han också är människa.

En människa som lyder. Och det han lyder är sånt han förstått är Gud. Den Gud han tror på. Med stort G.

Och när man lyder någon som bara är gjord av det som antagligen stavas som kärlek men som rätt ofta ser ut som något annat, då gäller det att vara ärlig.

Tror jag.

Den där J. har ibland lämnat en eller annan kommentar, och skrivit ett och annat blogginlägg som får det att snurra i mitt huvud.

Om tro och sånt.

Jo jag tror ju det finns någonting som håller ihop allt som finns. Någon sorts energi eller kraft eller kärlek eller annat lattjo. Som vi inte kan förstå och inte se och inte styra. Jag tror man kan göra vadsomhelst som är i samklang med det där som håller ihop. Och så tror jag att allt som inte går ihop med det, helt enkelt inte finns. Fast man kan tro det. Det har liksom ingen halt, ingen energi och ingen kraft.

Och nu börjar jag undra, om det faktiskt är lite viktigt att fatta skillnaden mellan det som finns och det som inte finns. Typ.

Och anar, att det kanske inte är sånt man tror på som finns....

Äh, nu blir det knölpest i huvudet så det är lika bra att sluta tänka. Ska prata med A. om det här när vi har pratstund i kväll. Hon brukar ha svar på det mesta.

Sådär som barn har.

Och det kanske är sant att det är barnen som är dom kloka när det gäller gudomliga saker.

Och... Nu är det såhär, att om någon gör illa mina vänner då blir jag arg.

Och tänker att det får man inte göra.

Bara så att du vet J. Och det tänker jag prata med din gud om. Typ.