Man sitter i ett eko av tusentals svettiga studenter. Själva luften är fylld av generationers dallrande nerver. Och doften... vässade blyertspennor och sur grädde. Nej jag vet inte varifrån grädden kommer. Men den är där.

Man borde vara dallrig som gelé, det lär höra till den sociala kodex som liksom nästlar sig in mellan blusliv och hud.

Men nä, jag kan mest bara nysa lite fint i armvecket när det historiska juridikdammet faller över mig.

Och skriva. En massa ord som ska stå på en massa rader.

Ord som är hämtade ur böcker som är instoppade i huvudet och nersmälta till ettor och nollor inuti hjärnvindlingarna.

Ska man skriva exakt som det står skrivet - och sätta citattecken runt, med angivande av källan - eller ska man hitta ett eget sätt att skriva det som tusentals andra skrivit med lika mer eller mindre egna ord?

Någon sorts mittemellan blir det.

Men... mest för att inte bli anklagad för fusk. För det är vad jag varit med om under den där korta tiden jag gick i grundskoleutbildning. Eller förvaring, eller vad det var.

När jag skrev exakt de dumheter jag inhämtat i läroböckerna. Då var det fusk. Avskrivning.

Men herregud, hur ska man annars kunna redovisa såna dumheter? Annat än som motvilligt upprepade citat?

Som tur är, är de här böckerna, de juridiskt färgade grundböckerna, inte alls lika dumma. Bara lite halvtorra. Här och där. Men här och där riktigt gräddiga.... Hm.

Kanske är det därifrån den sura gräddlukten kommer

Från de feta lärdomarna!

Och jo, tentan var en barnlek. Jag är säker på att jag har skrivit precis allt.

Och lite till.

Fett.