Nej det har inte försvunnit en enda grej ur lägenheten. Till och med sparbössan står kvar.
Och så tänker jag på vad det var jag hade med mig när jag kom hit. Till den där lägenheten jag skulle få låna några månader.
Jag hade inte mer än jag kunde bära.
Om jag skulle bära det jag har nu... nä, det går ju inte.
Fast... om det skulle börja brinna... om man bara hann ta med det där som går att bära. Vad skulle det bli. Ifall det fanns tid att välja alltså...
Ja inte vet jag om jag är helknäpp men ... den där kassen jag bar med mig allt i, som nu är tvättad och hänger i garderoben utan uppgift... Den.
Som om mitt liv finns där i dess tomma inre.
Minnet av något ofattbart.
Minnet av något ofattbart.
Som är jag.
Varenda sekund av det liv jag levt har jag varit jag. Varenda minut har jag samlat erfarenheter för att bli den jag är.
Och varje dag i mitt liv har det varit jag som fått vara med om en ny dag.
Alla val jag gjort, alla möten, alla miljöer. Alltihop har varit mitt liv. Som är jag.
Och nu hänger det en tom kasse på en krok som ett tecken på något ofattbart. Att det går att leva med allt man äger samlat i en tygkasse som på ett ögonblick kan bli ett tomt tvättat tecken på något som blivit en del av något annat.
Nästan lite religiöst.
Nej jag kan inte säga att jag är tacksam för det där livet. Och jag kan inte säga att det nog var meningen att jag skulle leva så för att bli den jag är. Sånt tror jag inte på.
Men att jag har kunnat tömma innehållet i den där kassen och mer och mer kan bära det inuti mig själv, det är jag kanske tacksam för. Om jag vet vad det betyder. Att vara tacksam alltså.
Det är korpen som tjatar om det ordet.
Och så förstår jag, att så länge man inte kan bära något inuti sig själv, då har man det utanför, i kassar och i grejjer och i andra människor som man alltså använder som någon sorts förvaringsplatser för sånt man inte står ut med, eller orkar eller kan bära själv.
... och det är nog en av de stora anledningarna till att det finns hemlösa människor och världskrig.
7 kommentarer:
Ebba. Jag har inte skrivit någon kommentar tidigare, men jag läser din blogg varje dag. Läser, ler, reflekterar, gråter. Och ibland omformas min världsbild lite grand.
Det finns egentligen så mycket jag skulle vilja skriva till dig, men idag är inte rätt dag för det.
Så jag nöjer mig med detta. Ett innerligt gott nytt år önskar jag dig. Det bästa.
Jag gillar liknelsen med att låta andra bära det man själv inte vill ta i. Som att låta någon annan torka sin röv för att man tycker det är för äckligt själv.
Det tar jag med mig från din blogg idag.
Kram till dig fina Ebba!
Ebba, du är så klok, så klok.
Jag läser varje dag och bär varje dag med mej något härifrån.
Ja så är det nog. Det låter så klokt och sant det du skriver.
Den har ett ovärdeligt symbolvärde, den där kassen.
Kram.
Ja det är rena andaktsstunder att läsa din blogg. Du ger oss så mycket, Ebba. Tänk att du förunnas känna tacksamhet trots allt. Det är stort.
Att verka och vara stark är gott - att verka och vara svag är större.
Du och din röst gör skillnad, det är stort nog för mig.
Saring - välkommen, ibland när jag fattar att folk läser det jag skriver gör magen en dubbelvolt av glädje och lite skräck. Det är rätt häftigt!
Comvidare - ja jag gillar den liknelsen också, och fattar väl först nu, att det är det en vän gör, bär alltså. Och ger tillbaka i lagomportioner. Och att alla gör så. Äntligen har jag fattat att det inte är fult att låta andra bära... och att låta väskor bära, bara man såsmåningom tömmer och tar tillbaka. Kram tillbaka!
Sickan och Ulrika - det är läsarens insikt som gör det skrivna klokt! Puss på er!
Jan - du är oförbätterlig i dina prästerliga omsorger. Och vet du, jag gillar det. Väldigt mycket.
Men det där att förunnas tacksamhet - ett väldigt kyrkligt sätt att formulera sig - du menar att man inte blir tacksam utan att man får tacksamhet? Hm. Om man tror att gud finns så skulle det vara möjligt. Att man får tacksamhet för att man fått något man gillar.... som en bonus liksom.
Tål att tänka på och kanske blogga om...
Mångmamma - det talesättet har jag inte hört förr. Vet inte om jag förstår det riktigt, kan nog vara något att fundera över det också.
Däremot har jag hört om den där fjärilen som slår med vingarna i egypten och förändrar hela världen...
Skicka en kommentar