Egentligen

Att inte gå till jobbet...

för att det bara inte är möjligt att gå till ett kök med minsta lilla streptokock i utandningsluften. Eller, om man petat sig nånstans där fingrar inte ska vara, på händerna.

Att sitta hemma och egentligen vara rätt pigg.

Och att få betalt ändå liksom. För att man är försäkrad. Det är på sätt och vis omöjligt att fatta.

Här har jag levt som ett skräp i massor av år utan att ens veta att folk som jobbar får pengar när dom är sjuka.

Och nu när jag själv jobbar och får sjukpeng (tror jag i alla fall att jag kommer att få) har jag insett, att en massa människor som har jobbat länge ändå inte får sjukpeng för att dom har varit sjuka för länge.

Med den insikten skulle jag ju kunna luta mig tillbaka och säga, att nä, streptokocker varar inte så länge, så för min del är det ju ingen fara.

Och så skita i det där med dom andra.

Vad lätt det är att välja att göra så. Att välja att bara bry sig om sig själv.

Eller är det det?
Lätt alltså.

Plötsligt blinkar en lampa nånstans bakom ena ögat.

Det är kanske det det inte är. Lätt.

För om man väljer att skita i att andra får det dåligt, då måste man spärra in en bit av sig själv. Den där som skriker att det där är ju orättvist. Den som muttrar om att sådär får det inte gå till.

Man måste spärra in den, trampa på den och glömma den.

Den. Är en bit av mig själv. Det är mig jag spärrar in, mig jag trampar på och glömmer bort.

Och det tror jag inte är så bra.

För om jag då vill bry mig om, vill vara medmänniska, vill känna medkänsla, omtanke.... då har jag ju sparkat på och spärrat in mig som kan känna den där medkänslan.

Liksom gömt undan och så småningom kvävt en väldigt bra bit av mig själv.

Så

Det är nog inte så lätt.

Egentligen.