onsdag 14 oktober 2009

Undrar om någon kan fatta hur det känns att massor av människor man inte ens känner liksom är med i en sån obehaglig situation som en rättegång. Sitter där och håller tummar, delar tankar och blir lättade och glada. Alltså det är omöjligt att skriva hur det känns.
Bara för skönt.

Men... jag tänker ju också på att det jag och ni som kommenterat gårdagens blog gratulerar mig till faktiskt är att jag slipper (nästan i alla fall) straff för saker som verkligen inte är något man kan gilla. Eller ska gratulera någon till att slippa stå för.
Samtidigt... är det ju som ni skriver, några av er, att ingen blir bättre i fängelse och det är lika sant att om jag slutar arbeta som en blå igel skulle jag vara tillbaka på gatan och säkert som stanken från trafiken vara fast i skiten på två dagar.
Så mitt liv är väl inte direkt vad en normal människa drömmer om. Så kanske lever jag mitt straff, tar konsekvenserna och blir fri... på sikt.

I dag skulle jag varit en del av den akademiska världen, suttit under takvalven och insupit kunskap.
Men det var bara inte möjligt att få ihop delarna.
Så jag har legat under täcket, skakat av något som antagligen kallas ångest bland människor som är lärda nog att diagnostisera mänsklig svaghet.
Tro inte att jag tycker synd om mig.
Näe
det är inte synd om mig.

I själva verket är det precis tvärtom. Men jag är så inihelvete rädd för vad jag ska göra med all den här friheten att jag nästan är beredd att begå ett litet minibrott för att villkorligheten ska övergå i fängslad verklighet.
Ett litet snatteri bara
eller en olovlig körning

för att friheten är så ...
...fri

13 kommentarer:

Ingrid sa...

Nej, nej, nej!!
Sen da, da du blir frislappt och kanske hamnar i skiten igen, du som just har borjat bygga upp kontakten med dina barn,
kommer du att tycka det ar vart det da?

Snalla du, gor inte nat som du kommer att angra!

Du skriver otroligt bra, egoistiska jag och manga andra vill att du fortsatter med det.

Anonym sa...

Ebba!
Det är inte mörkret vi är rädda för utan ljuset....skrivet i ett tal av Nelson Mandela. Detta tal är mkt läsvärt.

Den hemska tvillingen sa...

Så klart att du inte kommer att göra men jag förstår känslan.

För i vissa avseenden känner man lusten att testa gränserna.

Tror på dig, hejja hejja hejja.

Gråa musen sa...

Du undrar hur så många kan bry sig om dig när man inte vet vilket brott du begått. Men jag tror att det handlar om att man matas med så mycket elände. Man ser och hör om så mycket hemskt som händer i världen. Så mycket brott mot mänskliga rättigheter att man nästan tappar tron på mänskligheten. Så det är så gott för själen att se att någon kan resa sig som begått brott och förbli stående. Kan ta till sig av det man gjort fel och ändå orka springa vidare. Du må ha gjort mycket dumheter. Du må ha gjort många illa (förmodligen mest dig själv) Men du visar att det går att resa sig. Det går att välja fel men sen fortsätta välja rätt. Du är säkert ingen ängel och du har säkert ett rent helvete fortfarande många gånger. Men du behövs i detta destruktiva mediabrus. Du behövs som ett motmedel när man tappar tron på sin omvärld. Tro det eller ej men du är ett ljus i mörkret för många. Du skulle behövas som headnews på kvällstidningarna.

Cicki sa...

När jag gratulerade dig till att det "bara" blev samhällstjänst så såg jag det ur det perspektivet att samhället verkligen vill att du ska fortsätta på den väg du slagit in på nu. Att låsa in dig nu vore en ren ekonomisk förlust, både när det gäller pengar och ur mänsklig synpunkt. Om du skulle varit tvungen att sitta av din tid så hade du förmodligen inte orkat resa dig igen. Det skulle vara dåligt för alla, både för dig och för samhällsekonomin. Så det satt nog några kloka personer där i domstolen som förstod att nu är du en tillgång för samhället istället för en förlust.

(Om jag ständigt verkar flummig och har svårt att hitta rätt ord när jag ska berätta vad jag menar så beror det på mina koncentrationssvårigheter. Förlåt i så fall.)

Unknown sa...

Måste förklara varför jag grattade dig till din dom..
Jag anser att man absolut ska ta sitt straff och stå för vad man gjort. Helt klart!
MEN jag tror (vad jag uppfattar ur dina bloggar..) att du straffar dig själv ganska mycket genom ångest. Du har levt tillräckligt hårt innan och nu när du börjar komma på fötter så hade det inte hjälpt dig att hamna i fängelse. Och det är jag glad för att dem på Tingsrätten också förstod.
Kram på Dig starka kvinna;)

karibien sa...

Att jag gratulerar till domen betyder inte att jag gratulerar dig till att ha sluppit billigt undan. Det betyder att jag är glad att domstolen inte tyckte att det var viktigare att straffa, vedergälla, begångna synder utan ansåg att det är bättre att rehabilitera till ett liv utan brott.

Jag vet inte vad du har begått för brott, det spelar ingen roll. Brottet kan vara småaktigt eller till och med avskyvärt - men du är inte ditt brott. Man kan fördöma brottet utan att fördöma människan.

Sköt om dig. Det är du värd.

/k

Ebba G sa...

Hej alla....
Skönt att veta att det finns ett rättsmedvetande... jag ska ju jobba med sånthär sen i livet. Och företräda samhället antar jag. Och bevaka människors rätt och möjligheter att ingå i samhällssystemet. Låter fint.
Och så tänker jag att det är en massa saker som man gör som inte någonsin döms av domstol men som nog ibland är värre än sånt som lagförs.
Så det egna samvetet är kanske det man borde sköta om.
För att bli en bra människa alltså.
Tänker vidare....
Kram
/Ebba

Anonym sa...

Ebba.... Tänk om du kunde föreläsa om ditt liv för tjejer som har börjat trampa i din fd värld. Då gör du garanterat en samhällstjänst !
Lycka till i fortsättningen./Malin

LillaTanten sa...

Är det inte så det kan kännas för många sk. långtidare - att friheten är ett så ovanligt tillstånd att man kan längta tillbaka till det trygga inrutade som fanns på anstalten...Frihet är på gott och ont, man måste veta hur man ska förvalta den och handskas med den, men du klarar det - du har ju redan kommit så oerhört långt!

Ebba. G sa...

Lilla tanten - jo så känns det nog för många som suttit inne länge - nu har jag ju inte den erfarenheten, har inte skakat galler en enda sekund... men ändå varit inlåst i det jag gjort, det jag levt och det jag blivit. Så är det kanske för alla på sätt och vis - vi är fångna i vår historia.
Och när något nytt öppnar sig får man ångest.
Jo, så är det nog.
I alla fall är det skönt att tänka att det är så... pust.

Och anonym - du tänker att jag skulle vara en sorts föreläsare, förebild eller möjligen avskräckande exempel... jo möjligen i en avlägsen framtid. Än så länge fixar jag inte att hålla distansen, att vara klar över att skilja mellan mitt eget romantiserande kring det jag levt och det som är sanningen... Så det dröjer innan jag orkar stå för hur jävligt det är att välja fel...
Men tack för komplimangen!
/Ebba

K-L sa...

Njut av din frihet!! Du är värd den.

Cecilia N sa...

Jag är inne på samma spår som du själv och de andra.

Du är ju dömd. Ingen applåderade det som du var där för.

Däremot applåderade de (genom att ge dig villkorligt) ditt nuvarande liv.


Här är hela det som någon citerade av Mandela:

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är kraftfulla bortom allt förnuft.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss.
Vi frågar oss själva - vem är jag att vara lysande, härlig, talangfull och fantastisk?
Faktiskt - vem är du att vara allt det?
Du är ett barn av Gud.
Att du spelar liten gör inte världen bättre.
Det finns ingenting upplyst över att krympa för att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet.
Vi är födda att visa Gud härligheten som finns inom oss.
Den finns inte bara i några av oss - den finns i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi blir fria från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra omkring oss."

Tänk inte tanken snatteri! *hötter med fingret* ;-)