Undrar om någon kan fatta hur det känns att massor av människor man inte ens känner liksom är med i en sån obehaglig situation som en rättegång. Sitter där och håller tummar, delar tankar och blir lättade och glada. Alltså det är omöjligt att skriva hur det känns.
Bara för skönt.

Men... jag tänker ju också på att det jag och ni som kommenterat gårdagens blog gratulerar mig till faktiskt är att jag slipper (nästan i alla fall) straff för saker som verkligen inte är något man kan gilla. Eller ska gratulera någon till att slippa stå för.
Samtidigt... är det ju som ni skriver, några av er, att ingen blir bättre i fängelse och det är lika sant att om jag slutar arbeta som en blå igel skulle jag vara tillbaka på gatan och säkert som stanken från trafiken vara fast i skiten på två dagar.
Så mitt liv är väl inte direkt vad en normal människa drömmer om. Så kanske lever jag mitt straff, tar konsekvenserna och blir fri... på sikt.

I dag skulle jag varit en del av den akademiska världen, suttit under takvalven och insupit kunskap.
Men det var bara inte möjligt att få ihop delarna.
Så jag har legat under täcket, skakat av något som antagligen kallas ångest bland människor som är lärda nog att diagnostisera mänsklig svaghet.
Tro inte att jag tycker synd om mig.
Näe
det är inte synd om mig.

I själva verket är det precis tvärtom. Men jag är så inihelvete rädd för vad jag ska göra med all den här friheten att jag nästan är beredd att begå ett litet minibrott för att villkorligheten ska övergå i fängslad verklighet.
Ett litet snatteri bara
eller en olovlig körning

för att friheten är så ...
...fri