Mardrömmar...
Min svettiga kropp utfläkt på skitiga lakan. Fötterna bundna med någon sorts tyg, kanske är det helt enkelt underkläderna som rivits sönder och tvinnats mot min hud.
Doften av något jag vagt känner igen som rakvatten, en skarp smärta i vänsterhanden som någon håller tryckt mot sängramen tror jag det är men kanske är det bara känslan av ben mot ben i en hårt sammanpressad näve. Ljudet i rummet, i kroppen och mellan låren. Munnen fylld av sperma, hår och förbannad magsaft och jag själv som en snurrande projektil genom livsrymderna.
Mardrömmar ur verkligheten.
En gång var det jag som låg korsfäst mot skitiga lakan medan naken vrede piskade mina lemmar.
I en tid var det min kropp som hörde alla bekännelser stötas av den makt som omskrivs som lustbar manlighet.
I en tid gav jag bort mitt liv mot pulver.
Vad gör verkligheten av drömmar som en gång var vardag?

Så sätter jag mig upp
ser livet famla människorna runt mig
Barnen sjunkna i vagnar medan föräldrarna småspringer i gryningen.
bortgivna liv mot pulver
bortödda dagar mot guld

När jag sitter med kaffekoppen i handen vet jag, att om jag kan hålla mig vaken så länge, att jag själv kan välja min dag, ska jag göra mig osynlig för makten som vill mig utfläkt.
Jag vet hur lätt det är att ge bort ett liv mot pulver
och jag anar hur lätt det är att ge bort samma liv mot värdelösa pengar
värdelösa så länge de bara betyder samma sak som pulver

Och än en gång ser jag hur jag tre gånger höll rikedomen i mina armar.
Men inte förmådde


Om jag trodde det fanns en gud skulle jag be om förmåga

och ordet slinker mellan mina läppar
....älska....

Mardrömmarna har bundit mina fötter med skitiga trosor, trasade av förakt.
och jag famlar efter friheten men vågar inte älska.
Så är det.
Jag vågar inte älska.