Jo, det blev en resa till den där vännen med kåtan. Hon som inte säger annat än det hon ser och låter ord vara det de är.
Jag kan ju säga, att det inte var speciellt varmt när jag vaknade vid halvfemtiden. Brasan hade såklart slocknat och inte visste jag riktigt vart jag lagt tändstickorna. Så jo, jag frös och mindes andra gånger jag frusit.
Men sen... ja, jag vet inte vad jag tänkte, men plötsligt låg jag på renskinnet och bara skakade. Skakade och grät och pep och skakade ännu mer. Det var som om alla de där nätterna jag levt utan värme kom krypande in i kåtan, in i sovsäcken och in under skinnet och fläkte det av mig så att allt det fula därinne vällde ut och blev synligt.
Kanske varade det ett helt liv.
Eller också var det bara några minuter.

Nu när solen för länge sedan gått upp över en spegelblank sjö där dimmorna lekte tafatt och älvorna tröstade sina spegelbilder, har jag för längesedan både dött och blivit levande.
När gråten torkat saltränder över kinderna gick jag ut och sköljde mig i tiogradigt sjövatten, tände elden och hängde grytan över lågorna och fick varmt vatten, kaffe, kokta ägg, så nyvärpta att skalen inte lossnar från äggvitan. Jag bredde kallt smör på varma brödbitar, lite sotiga men godare än allt bröd jag ätit tror jag. Hungern var jag och jag var hungern som blev mättad medan solen värmde elden som värmde mig.

Och när min vän böjde sig över mig som somnat där på stranden trodde jag verkligen hon var en skimrande korp.

En annan gång ska jag ta med mig något annat än gråten och rädslan.
Jag tror jag behöver det.