lördag 3 oktober 2009

Jo, det blev en resa till den där vännen med kåtan. Hon som inte säger annat än det hon ser och låter ord vara det de är.
Jag kan ju säga, att det inte var speciellt varmt när jag vaknade vid halvfemtiden. Brasan hade såklart slocknat och inte visste jag riktigt vart jag lagt tändstickorna. Så jo, jag frös och mindes andra gånger jag frusit.
Men sen... ja, jag vet inte vad jag tänkte, men plötsligt låg jag på renskinnet och bara skakade. Skakade och grät och pep och skakade ännu mer. Det var som om alla de där nätterna jag levt utan värme kom krypande in i kåtan, in i sovsäcken och in under skinnet och fläkte det av mig så att allt det fula därinne vällde ut och blev synligt.
Kanske varade det ett helt liv.
Eller också var det bara några minuter.

Nu när solen för länge sedan gått upp över en spegelblank sjö där dimmorna lekte tafatt och älvorna tröstade sina spegelbilder, har jag för längesedan både dött och blivit levande.
När gråten torkat saltränder över kinderna gick jag ut och sköljde mig i tiogradigt sjövatten, tände elden och hängde grytan över lågorna och fick varmt vatten, kaffe, kokta ägg, så nyvärpta att skalen inte lossnar från äggvitan. Jag bredde kallt smör på varma brödbitar, lite sotiga men godare än allt bröd jag ätit tror jag. Hungern var jag och jag var hungern som blev mättad medan solen värmde elden som värmde mig.

Och när min vän böjde sig över mig som somnat där på stranden trodde jag verkligen hon var en skimrande korp.

En annan gång ska jag ta med mig något annat än gråten och rädslan.
Jag tror jag behöver det.

11 kommentarer:

Unknown sa...

Åh det låter så vackert!
Så renande....
Kram

Den hemska tvillingen sa...

Stort och sorgligt och så vackert skrivet.

Lev väl.

Cicki sa...

Det var vackert och sorgligt det du delade med dig av. Är det livet och sanningen om förr som börjar komma ifatt dig?

Mib sa...

Så vackert skrivet! Eller det låter löjligt kanske, men det var fint alla fall.

Unknown sa...

Fan du är helt underbar människa!!
Snälla skriv en bok!!!
Det skulle vara skitmysigt att på kvällen krypa ner i sängen och sen ta fram en bok skriven av dig. Förkovra sig i det du varit med om, kanske gråta med dig, kanske glädjas med dig, och sen somna med vetskapen om att det finns en kvinna i Sverige som förgyller min tillvaro med sitt liv, sitt kämpande om en bättre tillvaro, som både allvarligt och skämtsamt berättar om sitt liv, sin smärta och sin glädje.
Det kanske låter som om jag frossar i ditt elände, men så är det verkligen inte. Snarare tvärtom, det stärker mig i massor av saker. Att det finns dom som klarar av att äntligen leva trots allt dom varit med om.
Massor av kramar till dig!!!

Kenneth sa...

Kanske var meningen att gråt och rädsla skulle vara ned packat den här gången. Nästa gång hoppas jag det blir något bomulls mjukt och hjärte värmande.
Hoppas du får en fin lördag kväll på alla sätt och vis, håller då tummarna för det. Kram

maria granberg sa...

Jag har följt din blogg en tid.
Jag har blivit mycket berörd.
Därför länkar jag från min blogg till din.
Hoppas att det är ok.

Comvidare sa...

Ibland undrar jag om inte den där sjön du badade i är fylld till bredden av tårar som kramats ur oss som hamnat på udden genom händelser och möten i livet som vi inte kunnat styra över.

Plötsligt står vi bara där och känner korpvingens fjädrar kittla och reta oss. Och tårarna bildar strömmande bäckar som leder ner mot sjön.

Ps. Jag gillar tanken på att du är i mina trakter. Kram till dig. Ds.

Lizette sa...

Vackert...
Låter underbart trots gråten eller kanske därför. Det är befriande med gråt när man sen kan se allt det fantastiska

Hoppas du haft en underbar lördagskväll//Kram

Ebba G sa...

maria g. - såklart får du länka. Jag skriver ju för att jag vill dela med mig av det jag skriver.
Fast själv är jag urusel på att begripa mig på det här med länkar och kopplingar och filer och allt vad det heter. Jag är glad att jag kan skriva och att jag hittar andra bloggare att läsa!

Comvidare- ja, den sjön kan nog vara gjord av tårar, fast... då borde den väl vara salt? Har du sovit i kåtan du också, och nosat i renskinn och andats lägereld?
Visst är det något speciellt!

Johnny A. - Det där med bok... kanske såsmåningom. Men just nu räcker det så bra med att få skriva just såhär nära och omedelbart.
Men såklart är jag väldigt glad över att få ge något, få beröra och få bidra till något som är en liten aning bättre (tror jag) än det liv som förnedrade fler än mig själv.
Så - tack för att du läser och kommenterar!

Såklart skulle jag vilja krama om er allihopa. Och pussa på näsan lite lätt (nej jag är inte ett dugg rädd för svininfluensan).

/Ebba

Vera sa...

Åh så underbart du skriver, sitter och gråter för mig själv här. Så utlämnande, så sårbart men ändå starkt på samma gång... Kram