onsdag 7 oktober 2009

En del dagar tillbringar jag i stora lärosalar med mäktiga män på väggarna. De heter saker som Engelbrekt och Åhlsell och Gudmundsson. Varför de sitter inramade och glor på oss som försöker koncentrera oss på ord kastade ur munnar som anses lärda vet jag inte. Och inte har jag en aning om vad de en gång betydde för sina samtida. Än mindre anar jag vad vi ska tycka att de betyder.
Jag tänker på det här med historia. Vi har alla vår historia, vi är summan av en massa händelser.
Några av oss kan välja delar av våra liv och sätta ihop dem till något bra. Andra tycks vara spelkulor i en ständig roulette och ytterligare några använder just sånadär inramade män för att hitta sin plats på jorden. Historiens vingar och maktens korridorer...
Själv har jag min historia inasfalterad i stockholms gator och ristade med spik på betongen under västerbron. Och från och med nu dessutom inskriven i annalerna på juridicum. Gud vad det låter det... annalerna. Och det var väl en överdrift... fast tänk om mitt väna anlete en dag skulle sitta inramat på en vägg. ... Undrar om ärren skulle vara översminkade då och min historia omarbetad, gjord till något att beundra snarare än ta avstånd från.
För visst är det väl så.. de män och kvinnor vi beundrar har alla en historia som utvalts, snotts ihop och presenterats så att den passar den beundran vi behöver?
Somliga av er som läser min blog brukar säga att jag är stark, att jag är formad av det jag varit med om så att jag blivit en bra människa... och ibland skriver någon något om beundran. Men... vad finns att beundra hos en uteliggare, en som bjuder ut sin kropp och tar betalt i droger lika ofta som i pengar. Som snortar, skjuter och röker på. Inte är det något att beundra. Inte heller det att man tar sitt förnuft tillbaka, väljer det som alla andra redan kämpat med under åratal i stället för att smita.
Det är väl egentligen era val som är värda beundran. Att ha orkat med att gå kvar i skoltristessen, att fixa att sköta jobb man kanske inte vill ha och ta hand om familj och vänner och vara juste och ärlig... det är det som är värt något.
....
nu sitter jag på tåget på väg hem... och vet att ungar som skriker och telefoner som ringer är någons historia, och jag får ta med mig en bit av den, bara för att jag sitter på samma tåg.
Och... om jag någonsin skulle bli inramad hoppas jag att den som hänger upp mitt porträtt aldrig glömmer vem jag var. En rätt eländig typ som reste sig upp för att det fanns några vanliga svennar som brydde sig. Och att det är dom som borde porträtteras och sättas upp som hjältar.

Japp.
så är det.

9 kommentarer:

Anonym sa...

När amn ligger på botten och inget är värd. Då tror man att amn aldrig ska kunna ta sig upp ur det. Det är få som klarar det och de som klarar det måste ha jäkligt mkt jävlaranamma i sig. det är så lätt att hamna i drogträsket. Har sett 2 unga fina tjejer som av olika orsaker hamnat där av en slump. Den ena förlorade sitt andra barn i plötslig spädbarnsdöd, vilket blev hennes fall, vad jag vet så är hon kvar där än. Den andra tjejen var ngt annat sopm gjorde att hon hamnade där men hon hade kraft att ta sig ur det. Så var stolt över att du lyckades ta tag i ditt liv, komma på fötter igen. Du är stark fastän du inte tror det.

Comvidare sa...

Vad har du på väggarna därhemma? Vilken historia tittar tillbaka på dig i soffan?

Elvira sa...

Underbara människa, fastnade för din blogg på en bråkdels sekund..eller nåja, efter lite sträckläsning då..TACK!
Tänker vara fräck och lägga en länk från mig, utan att fråga först..men säg till om du misstycker så tar jag bort den..

*kramar om*

Annica sa...

Du skriver så fantasi fullt så jag iaf blr helt betagen och berörd. Och då blir inte ditt gamla liv lika otäck. Eftersom du har förmågan att filosofera och resonera om dina funderingar så blir allt så självklart. Man vill som veta mer. *L*

Cicki sa...

Det jag tror många beundrar dig för det är att du vågar berätta din historia. Du gör det rakt upp och ner utan krusiduller. Dessutom har du faktiskt en historia att berätta.

Som jag skrivit om förr så har jag en funktionshindrad son. Det har tagit mycket kraft och ork till att få honom dit där han här idag med jobb och egen lägenhet och ett socialt nätverk.

När barnen var små så jobbade jag på Ica i vår lilla by. Det innebar att man rätt ofta jobbade söndagar. Då kunde det komma in folk och handla som berättade att de hade inte haft något att göra så de åkte till Ikea!!! Droppen var när en mamma med ett litet barn en gång kom in på julafton och storhandlade i väntan på att Kalle Anka skulle börja!!!

Sådana gånger var jag glad att vi hade ett liv som tog så mycket ork och kraft ifrån oss så vi slapp att åka till Ikea på en söndag eller vrålshoppa på julafton för att man inte har något annat att göra.

Det är det som gör din blogg så häftig också. Den är inte banal utan den innehåller verkligen en historia om ett verkligt liv. Ett tufft liv och du är det levande beviset på ett det går att överleva och dessutom komma ut på andra sida. Det är det jag tror man beundrar.

Som vanligt så är jag flummig och har svårt att beskriva vad jag menar. Vill du ha förtydliganden så hittar du mailadresser till mig på min blogg.....:-) Kram på dig

Birgitta sa...

Ja även om vi vanliga svennar inte alltid kommenterar allt i din blog så bryr vi oss. Varför skulle du annars ligga som en favorit på datorn? Frågan är egentligen; När är man en vanlig svenne? Är kriterierna att man inte bjuder ut sin kropp, inte missbrukar droger och inte är uteliggare? Då är vi många svennar och du likaså :-)

Cecilia N sa...

Din blogg gör skillnad. När jag far ner på stan så går jag under en bro. Jag tänker på dig varje gång där numera. Även om det inte är "din" bro, så tror jag att den varit "någon annans".

Du "klampar in" och berättar att livet inte alltid är så bekvämt - att våra liv är det. (Även om du nu i detta inlägg vänt på det.) Så du skapar tacksamhet hos oss, över att vi i svennetristessen, långt under höjdarna, ändå kan upplevas som avundsvärda.
(Klampa in kan användas elakt. Det gör jag inte nu. Vi som läser här blir omskakade, men frivilligt.) Du berättar om upplevelser som vi inte ens skulle kunna fantisera ihop händer på andra ställen än konstiga filmer, berättar att de finns i verkligheten bakom en dörr nära oss. (Tänker på konstiga jobb du berättat om.)

Jag länkar till en låt som handlar om det där med personlig historia:
http://www.youtube.com/watch?v=fQOYg1ES838

Lilla J sa...

Personligen tycker jag att det är i allra högsta grad beundrandsvärt att någon klarar av att "komma tillbaka" till livet efter alla år av missbruk.
Så många har försökt men det är få som klarar av det, tyvärr. Kan inte ens tänka mig hur tufft det måtte vara att kämpa sig upp och sedan hållas flytade. För att inte tala om att hitta tillbaka till sina barn och våga bli en del av deras liv.
Du är värd all beundran, tro inte för en stund något annat!

Mimmi sa...

Beundra... undra.. be....

jag beundrar dig för ditt sätt att rakt, ärligt och med ironi och komik kan berätta ditt liv. Det beundrar jag. Och att du reste dig. Jag beundrar inte ditt liv, då - men valde du? Valde jag mitt liv? Någonstans gör amn naturligtvis ett val men medvetet för resten av livet? För år framover. Nej. Man tänker inte då på att det valet kan avgöra resten av ditt liv. Att leva idag, i vardagen - är beundransvärt och jag beundrar många. Ibland även mig själv. Och den dotter har såå rätt - det är i betraktarens öga man blir vacker. Beundransvärd. Be. Undra. Värd. Fortsätt berika mina kvällar - du har en förmåga att nå fram - därför beundrar jag dig. /Mimmi