En del dagar tillbringar jag i stora lärosalar med mäktiga män på väggarna. De heter saker som Engelbrekt och Åhlsell och Gudmundsson. Varför de sitter inramade och glor på oss som försöker koncentrera oss på ord kastade ur munnar som anses lärda vet jag inte. Och inte har jag en aning om vad de en gång betydde för sina samtida. Än mindre anar jag vad vi ska tycka att de betyder.
Jag tänker på det här med historia. Vi har alla vår historia, vi är summan av en massa händelser.
Några av oss kan välja delar av våra liv och sätta ihop dem till något bra. Andra tycks vara spelkulor i en ständig roulette och ytterligare några använder just sånadär inramade män för att hitta sin plats på jorden. Historiens vingar och maktens korridorer...
Själv har jag min historia inasfalterad i stockholms gator och ristade med spik på betongen under västerbron. Och från och med nu dessutom inskriven i annalerna på juridicum. Gud vad det låter det... annalerna. Och det var väl en överdrift... fast tänk om mitt väna anlete en dag skulle sitta inramat på en vägg. ... Undrar om ärren skulle vara översminkade då och min historia omarbetad, gjord till något att beundra snarare än ta avstånd från.
För visst är det väl så.. de män och kvinnor vi beundrar har alla en historia som utvalts, snotts ihop och presenterats så att den passar den beundran vi behöver?
Somliga av er som läser min blog brukar säga att jag är stark, att jag är formad av det jag varit med om så att jag blivit en bra människa... och ibland skriver någon något om beundran. Men... vad finns att beundra hos en uteliggare, en som bjuder ut sin kropp och tar betalt i droger lika ofta som i pengar. Som snortar, skjuter och röker på. Inte är det något att beundra. Inte heller det att man tar sitt förnuft tillbaka, väljer det som alla andra redan kämpat med under åratal i stället för att smita.
Det är väl egentligen era val som är värda beundran. Att ha orkat med att gå kvar i skoltristessen, att fixa att sköta jobb man kanske inte vill ha och ta hand om familj och vänner och vara juste och ärlig... det är det som är värt något.
....
nu sitter jag på tåget på väg hem... och vet att ungar som skriker och telefoner som ringer är någons historia, och jag får ta med mig en bit av den, bara för att jag sitter på samma tåg.
Och... om jag någonsin skulle bli inramad hoppas jag att den som hänger upp mitt porträtt aldrig glömmer vem jag var. En rätt eländig typ som reste sig upp för att det fanns några vanliga svennar som brydde sig. Och att det är dom som borde porträtteras och sättas upp som hjältar.

Japp.
så är det.