Av någon anledning är jag omåttligt intresserad av andliga saker. Sånt som man nog inte tänker sig att en avdankad hora ska fundera på. Till exempel det här med att be.
Om man ber tror man väl att det finns någon sorts gud. Alltså... jag ber rätt mycket, i alla fall tror jag att det är det jag gör. Och då tror jag väl att det finns någon sorts gudomlighet. Inte en gubbbe i himlen som delar ut mercedesar men något som är större än atomer och galaxer.
En sorts urkraft, eller ett sorts förhållande.

Tänk om det här med att tänka i ting bara är en sorts förklaring eller ett sätt att handskas med sånt som sinnen inte kan ta in. Att vi alltså måste ha bilder, dofter, smaker och ljud för att kunna handskas med något som egentligen inte går att fånga in så.
Jag menar, att en biff kanske inte finns på vårt sätt annat än för att vi måste se och känna den som en biff. Egentligen kanske det bara är en sorts energi eller något helt annat (för energitänkandet är ju också bara en sorts klantig förklaring) som vi måste göra en bild av för att kunna handskas med.

Och då tänker jag vidare...
när jag ber föreställer jag mig att det jag uppfattar som mig själv, finns som en del av det stora som inte går att föreställa sig. Och bön är för mig att jag liksom stämmer med det stora.
Att hitta någon sorts jämvikt.
Flummigt???
Jo, det kanske är rätt flummigt. Men för mig fungerar det. Och hur löjligt det än kan verka, så händer det att jag liksom kalibrerar mig sådär när jag måste göra något svårt. Hittar den där samstämmigheten när jag prövar olika alternativa handlingsmöjligheter eller sätt att handskas med saker. Jag liksom tänker mig vad jag kan göra - som när någon skäller ut mig - då kan jag tänka att jag ger en örfil och stanna i tanken och "ta reda på" om det stämmer med det där stora. Och så kan jag stanna i tanken att jag i stället tar emot skället och ber om ursäkt eller att jag går därifrån eller att jag försvarar mig med ord eller att jag helt enkelt bara skiter i det... och så kollar jag "jämvikten" i alla de där bilderna. Blixtsnabbt. Sen litar jag på att det som är mest i linje med balans är det rätta och så gör jag det. I alla fall vill jag att jag ska göra så. Ibland funkar det, ibland är jag för snabb med att bara reagera utan att tänka. Man blir ju arg....

Nä jag menar inte att man inte får bli arg. Såklart måste man bli arg. Men det jag menar är att det inte alltid är så bra att spotta och fräsa.
Och för mig är det där med bön ungefär detsamma som att man får tid att hitta ett sätt att vara mänsklig. ... och jag inbillar mig att det är lååååångt från de där högtravande kyrkliga orden man mest bara känner sig sårad av. Fast vad vet jag, de där orden kanske är högborgelighetens sätt att zooma in balansen

Nu har jag verkligen bloggat ut mig... tror jag.
Eller?
Vad tänker vanligt folk om bön egentligen???