torsdag 29 oktober 2009

Av någon anledning är jag omåttligt intresserad av andliga saker. Sånt som man nog inte tänker sig att en avdankad hora ska fundera på. Till exempel det här med att be.
Om man ber tror man väl att det finns någon sorts gud. Alltså... jag ber rätt mycket, i alla fall tror jag att det är det jag gör. Och då tror jag väl att det finns någon sorts gudomlighet. Inte en gubbbe i himlen som delar ut mercedesar men något som är större än atomer och galaxer.
En sorts urkraft, eller ett sorts förhållande.

Tänk om det här med att tänka i ting bara är en sorts förklaring eller ett sätt att handskas med sånt som sinnen inte kan ta in. Att vi alltså måste ha bilder, dofter, smaker och ljud för att kunna handskas med något som egentligen inte går att fånga in så.
Jag menar, att en biff kanske inte finns på vårt sätt annat än för att vi måste se och känna den som en biff. Egentligen kanske det bara är en sorts energi eller något helt annat (för energitänkandet är ju också bara en sorts klantig förklaring) som vi måste göra en bild av för att kunna handskas med.

Och då tänker jag vidare...
när jag ber föreställer jag mig att det jag uppfattar som mig själv, finns som en del av det stora som inte går att föreställa sig. Och bön är för mig att jag liksom stämmer med det stora.
Att hitta någon sorts jämvikt.
Flummigt???
Jo, det kanske är rätt flummigt. Men för mig fungerar det. Och hur löjligt det än kan verka, så händer det att jag liksom kalibrerar mig sådär när jag måste göra något svårt. Hittar den där samstämmigheten när jag prövar olika alternativa handlingsmöjligheter eller sätt att handskas med saker. Jag liksom tänker mig vad jag kan göra - som när någon skäller ut mig - då kan jag tänka att jag ger en örfil och stanna i tanken och "ta reda på" om det stämmer med det där stora. Och så kan jag stanna i tanken att jag i stället tar emot skället och ber om ursäkt eller att jag går därifrån eller att jag försvarar mig med ord eller att jag helt enkelt bara skiter i det... och så kollar jag "jämvikten" i alla de där bilderna. Blixtsnabbt. Sen litar jag på att det som är mest i linje med balans är det rätta och så gör jag det. I alla fall vill jag att jag ska göra så. Ibland funkar det, ibland är jag för snabb med att bara reagera utan att tänka. Man blir ju arg....

Nä jag menar inte att man inte får bli arg. Såklart måste man bli arg. Men det jag menar är att det inte alltid är så bra att spotta och fräsa.
Och för mig är det där med bön ungefär detsamma som att man får tid att hitta ett sätt att vara mänsklig. ... och jag inbillar mig att det är lååååångt från de där högtravande kyrkliga orden man mest bara känner sig sårad av. Fast vad vet jag, de där orden kanske är högborgelighetens sätt att zooma in balansen

Nu har jag verkligen bloggat ut mig... tror jag.
Eller?
Vad tänker vanligt folk om bön egentligen???

11 kommentarer:

LillaTanten sa...

Jag ber också - men liksom du inte till någon "skäggig gubbe", trots att jag kallar mig kristen. Min bön innehåller inte egentligen böner - om prylar och händelser. Min bön är ett sätt att finna frid, ett slags innerligt tack för att jag är den jag är, mår som jag mår och har det jag har.

Å så måste jag tillägga att min upplevelse av kyrkan skiljer sig från din. I kyrkan möter jag kärlek, acceptans och förståelse. I min församling predikas främst om kärleksbudskapet, vikten av att älska sig själv utan att därför hemfalla åt egoism, för att kunna låta sig bli älskad av andra. Just DET är något som varit viktigt för mig - och nej, jag tillhör inte någon liten obskyr sekt utan den helt vanliga svenska kyrkan - men kanske har vi haft en osedvanlig tur med de anställda?

Cecilia N sa...

"när jag ber föreställer jag mig att det jag uppfattar som mig själv, finns som en del av det stora som inte går att föreställa sig. Och bön är för mig att jag liksom stämmer med det stora. Att hitta någon sorts jämvikt."

Får man sno den formuleringen?

Det du skriver om sinnesintryck som hjälp för sånt som man inte kan ta in med sinnen används i kyrkan. Dop och nattvard är två saker som finns i Svenska kyrkan. Att vattnet i dopet hjälper en påtagligt att försöka begripa det man får i dopet.
Att bröd och vin hjälper en att begripa det man får i nattvarden.

Katolikerna använder rökelse för att illustrera hur bönen stiger mot Gud.

sandra sa...

sen min pappa dog så ber jag också en stilla bön då och då..något måste det ju vara med det där eftersom jag fortfarande är vid liv..

Stol 36 sa...

Ja du Ebba, vad vet vi, små undersåtar på jordens hårda skorpa.´
Jag är inte aktivt kristen och tycker den svenska kyrkan är en skam, för de gör inte vad dem borde göra enligt mitt tycke.(så länge vi har en enda som sover under Sthlms broar så har dem inte gjort det dem borde)
Jag tror att det är en del av det mänskliga at när man känner sig lite och rädd söka nått som känns tryckt, lägga sin oro i andras eller andars händer. När vi är små är det mamma och pappa som är de figurerna, när dem inte finns där letar vi efter någon eller något annat att dela vår oro med. Det här beteendet är något som följt oss i tusentals år med olika former av danser och ritualer.
Så visst snackar jag med någon ibland och lägger mina önskningar i dennes händer och det känns bra för mig för en liten sund i alla fall.
Allt det där vi finner styrka, glädje och äkta kärlek är väl enbart av goda.

Jag är en av alla ute i höstens råa fukt som hejar på dig och som önskar dig all lycka i det du gör.

Ebba G sa...

Till er som har en god erfarenhet av svenska kyrkan: Jo, jag förstår verkligen att det kan vara mycket bra... jag har nog också sett de sidorna - när jag levde "under broarna" fanns värme på ny gemenskap och i somliga kyrkor. Inte bara fysisk värme utan också omtanke, äkta vara.
Men gudstjänster som är tomma på gemenskap, utan medmänsklighet eller ens en känsla av samklang med något större... näe, sånt har jag också sett, och dessutom blivit utkörd ett antal gånger när jag desperat sökt skydd.
Så kyrkan består väl av människor... på gott och ont.

Cecilia N. - sno formuleringar kan man göra om man anger källan...
helt OK.
Skulle väl till och med vara lite roligt att bli citerad, berätta gärna att det är en före detta tjackhoras tankar. Tror det skulle kunna hjälpa folk att fatta, att vi är människor med alla möljiga kvaliteer även om vi valt knepiga liv.

Och ... tydligen är det rätt mänskligt att be. Kanhända alla gör det på sitt sätt. För att vi är människor helt enkelt.

vagava.blogg.se sa...

Jag ber också... på mitt sätt... det funkar... och det räcker för mig...

... jag behöver en tro (och tro för mig betyder att inte veta) att hålla mig till för att få min mänskliga sida att funka... vissa kanske kallar det för distans *L*...

(((kram)))
peter

MonasUniversum sa...

Alltså. Jag har en himla massa Jehovas i släkten och har därmed blivit något avståndstagande från allt vad religion heter.

Dock brukar jag tänka på en sak. När det kommer till att befinna sig i en kris av något slag, så är jag fanimej hellre troende en icke, för helt klart är att en troende person får oerhört mycket tröst i sin tro, och att den många gånger gör att personen ifråga överlever krisen.

DET kan jag känna en viss "avundsjuka" på.

MonasUniversum sa...

ÄN icke, ska det ju stå så klart!

Jan sa...

Ja som du ju vet av min blogg så går jag i en sorts böneskola. Har varit präst i 35 år men känner för det mesta att jag går i bönens nybörjarklass.
För mig är bön inte en prestation, utan mitt inres kontakt inåt-uppåt, med eller utan ord. Men också den gemensamma bönen i gudstjänsten. Men det är inte mina böner som ger mig kontakt med Gud, utan insikten att Gud är nära och redan vet hur jag har det. Ungefär som att man blir glad när man tänker på sin käresta.

Ebba G sa...

Monas universum - ja, det där med att ha fått föreställningar nerkörda i halsen är väl alltid ett problem. Också såna föreställningar som handlar om annat än religion. Förstår att det lätt blir en anti-position, fast då har man ju på sätt och vis samma tro... men negationen av den.

Jan - det där att gå i böneskola... det är jag lite avundsjuk på faktiskt. inte så att jag skulle vilja gå i frälsarkransskola... men nog skulle det vara intressant att träffa människor som kan prata om bön på ett öppet sätt. Här har jag ju av kommentarerna förstått, att jag absolut inte är ensam om att be - kanhända är vi människor helt enkelt människor för att vi ber... och då får kyrkor finnas eller inte, ber gör vi i alla fall.

Cecilia N sa...

Om du menar kyrkor som hus, så kan jag kanske hålla med dig.

Men om man menar kyrka som en samling människor som delar sin tro med varandra (korsar-delar och/eller parallellriktar-delar) då tycker jag att kyrkor har en viktig uppgift.
Att vara ett ställe där man kan tala om bön på ett öppet sätt.