Antagligen är jag lite dum.
I alla fall är jag inte klyftig nog att fatta hur man sätter in bilder från webben i blogen. Jag skriver adresser, klickar på knappar.... men inget händer.
Dessutom krånglar Google med mig så att jag får krupp halvfem på morgonen. Skulle söka rätt på en artikel men hur jag än trixar och fixar så kommer jag inte ens in.
Så här sitter jag utan bilder och utan den där artikelns författare - artikeln minns jag men som vanligt har jag låtit bli att se efter vem som skrivit.
Inte speciellt artigt att citera någon man inte namnger. Förresten, i den akademiska världen har jag fattat att det är en dödssynd.
Så jag låter bli.

Till något helt annat.
Här i de stora lärosalarna i den stora senapsstaden kan jag inte låta bli att tänka på andra stora salar av sten. Stationshus nämligen. I morse genomkorsade jag en, bråttom påväg till tåget, kände knappt fötterna undertill, så tidigt var det. Men i alla fall, jag hann känna doften. Pisslukten.
Och där låg, på de gamla vanliga träbänkarna, ett antal herrar med tidningssidor över sina kroppar.
Det hade kunnat vara jag, hann jag tänka innan jag ilade vidare genom dimmorna och mörkret.
In i tågvärmen trodde jag... men fick stå och vänta ett par minuter i kaffedoften utanför restaurangvagnen innan det klickade i dörren och det gick att vackla in och falla ihop på ett säte.
Varmt och skönt och mjukt.
Jag somnade faktiskt nästan direkt. Vaknade i Gävle och tänkte på träbänkar.
Piss och träbänkar.

Ja fy fan.