När det kommer till bokstävers plats i ord är jag nästan obeskrivligt säker. Det finns få ord jag inte kan stava till. Och likadant är det med ordens betydelse. Jag är som en ordbok. Det är praktiskt såklart, men också lite udda. Speciellt när man inte har just någon utbildning... ja alltså numera har jag ju läst in mina poäng, men jag har ju inte gått i skola så många år. Kanske sammanlagt sex-sju eller något ditåt. Det är inte i institutionsmiljö jag lärt mig stava alltså.
Där lärde jag mig mest att hålla mig undan.
Jo det är sant, jag var illa mobbad. Usch det svider som eld att skriva det.
Men jag inser att det nog är dags.
Från första klass till sjunde, när jag la av för gott, var jag utfrusen, osynlig och avskydd.
Inte bara av ungarna i klassen (kan inte skriva klasskamrater för det var dom ju inte) utan också av flera lärare. Det var inte populärt att veta mer än dom som skulle veta mest. Jag var som en levande uppslagsbok då också nämligen.
Hade läst focus uppslagsböcker från första till sista bandet och mindes i princip allt. Jag har ju fotografiskt minne. Det är klart att jag inte fattade allt.... men en hel del sorterade jag nog in i rätt fack. Och dräpte folk med.
Men det var ju inte för att vara elak jag sa vad jag visste. Jag trodde ju från början att det var ett plus att kunna läsa och skriva och räkna och kunna saker.
Sen fattade jag ju att man bara skulle kunna sånt som stod i läroplanen att man skulle kunna. I lagom mängd dessutom.
Och att lära sig något första gången man hörde eller såg det... nej det var på gränsen till kriminellt.
Så jag blev satt i fängelse, det där ordlösa osynlighetsfängelset som man bara kan straffa ut sig från genom att bete sig riktigt illa.
Det gjorde jag inte.
Jag bara sket i att gå till skolan. Och lyckades hålla mig osynlig i mer än en termin innan någon ringde hem en dag och berättade att jag skolkat ett halvår.
Jag fick stryk såklart.
Det var då jag bestämde mig för att skolka från att vara ett barn. Och eftersom jag också då var rätt handlingskraftig och en aning för smart för mitt eget bästa, så lyckades jag rätt snart skaffa försörjning och bostad.
Livet på drift började tidigt. Och när jag tänker på min stora tjej, och förstår att jag själv inte var så mycket äldre än hon när jag började tjäna mitt uppehälle... alltså började fnaska mig fram för mat och husrum...
Usch.
Och sedan gick det som det gick för mig.
Hamnade i klorna på socialtjänsten som satte mig i fosterhem hos en jävel som gjorde mig med barn.
Den ungen har jag ingen kontakt med. Än. Fast jag ska nog inte ge mig.... Och förresten är jag inte säker på att det är rätt pappa... för jag var rätt mycket ute i svängen. Rökte på och knullade runt.
HRRRMMM om du D. läser det här så ska du veta att det är inget jag är stolt över och inget du ska imitera.
Det där är historia och förresten tycks du fixa livet så att en morsa kan vara överstolt.
Så fortsätt med det!

Fick jag leva om livet skulle jag leva ett såntdär liv där man blir ihop med en go karl och skaffar precis så goa ungar som dom jag sumpade att få leva med från början.
Men ... det är helt ok att ha det som det är. För att jag står faktiskt ut med att det är bäst att få växa färdigt där man rotat sig.
Kanske kan jag vara lite stolt över det?