Jag stannade där vid kåtan hela dagen. La mer ved på brasan, blev inrökt och genomskådad av solen som värmde fast luften inte direkt påminner om sommar. Sen, lite senare följde jag med den svarta korpen till vattenfallet som tändes till trumspel och eldddans. Sveriges näst högsta vattenfall upplyst av starka lampor i mörkret. Det är så vackert att det gör ont och när trummorna lekte mot forsens dån var det som om alla krafter samlades, inuti mot utanpå och underifrån mot allt som ville falla från ovan. Ljuset rördes av någon sorts ångande vällust, avlägset som själen men närmare än själva ögat som såg alltihop.
Är all tid samtidig?
Finns något som mörker?
Är jorden verkligen skild från himlen?
Alla frågor som svar och svaren lika frågvisa tillbaka.

I kväll låter jag kåtan stå utan min köld. Regnet fullkomligt piskar mot sådana som låter huden blotta självet. Så jag stannar inomhus. Tänder min egen brasa och bjuder tankarna att läppja på lite varma minnen.

Och kommer ihåg A. som viskade sitt hemligaste namn i mitt öra genom telefonluren.
Såna namn får man inte ge vidare.
Och jag undrar om jag själv har ett. Ett sånt som bara jag vet ifall jag tänker efter.
Om jag tänker efter.
Har jag nog det.