Jag har en beundrare...

De där blommorna kommer alltså från en karl som inte kan slita sina blickar från min vackra nuna, som påstår att han älskar mig och att marken där jag går doftar rosor.

Han är inte riktigt som andra.

Idag när jag kom hem efter ett långt besök på biblioteket där jag rivit mina vackra händer blodiga på hyllor som betats med spikar och sylvassa stickor i jakten på juridiska specialutgåvor, så stod det inte bara ännu en blomma vid dörren utan också en påse apelsiner och en förlägen man. Den där beundraren alltså.

Han heter inte Urban, men här i blogen får han heta så. För man lägger inte ut beundrare hur som helst i cyberrymden. Inte ens om de är fullkomligt galna.

Urban ville inte följa med in och ta en kopp te. Han dricker inte te nämligen. Men han upplyste mig om att vanlig mjölk är bättre än grädde om man dricker kaffe. Som han inte gör.

Däremot gick det bra med lite juice. Apelsinjuice med många c-vitaminer.
Så vi gick in och drack lite juice.

Efter en stund frågade han chans på mig.

Japp.

Exakt så. Och jag kommer ihåg att det var så det gick till nångång i forntiden när pojkar och flickor inte umgicks annat än via ombud.

Vad svarar man?

"harkelhum"

Och sedan en kram och ett litet anförande som både innehöll betydande tacksamhet över uppvaktningen och ett försiktigt avvisande men också en inbjudan till en mer vänskaplig kontakt i framtiden.

Varpå Urban reste sig, skakade på huvudet och avfyrade ett jätteleende.

"Då ses vi på måndag" sa han.

Så det gör vi säkert. Och faktiskt, jag ser redan fram mot det och tänker baka en sockerkaka att bjuda på till juicen.