Ibland blir jag rörd. Och lite irriterad över tekniken som inte alltid fungerar när jag vill det. Som nu.
Det är såhär nämligen att jag har läst en blog ett tag som jag på sätt och vis skäms över att jag läser. Som om jag tjuvtittar in i sånt jag brukar förakta. Eller i alla fall tycker är rätt ointressant. Men.. det är alltså en blog författad av en som är präst i svenska kyrkan. En människa med ett vackert språk, som beskriver sin vardag bland religiösa högdjur och vanliga kyrkliga välanpassade människor som nog gör sitt bästa för att vara just vänliga och vanliga. Den sort jag också vill tillhöra men ännu mest bara nosar på.

Det händer ju att jag kommenterar det jag läser. Och det är klart att när det handlar om bön och om tro och sånt så är det inte direkt något jag vet en massa om, mer än det jag mött och levt där jag levt. Lite utanför såklart. Men kanske ändå mitt i. Jag gick till Adolf Fredriks kyrka på måndagkvällar. Alltid nattvard och en massa prat efteråt. Och hur många timmar jag hängt på ny gemenskap och käkat mackor vet jag inte. Och Clara, gamla Clara, en favoritvärmare.
Kyrka har varit värme, mat och prat. Men jag har aldrig begripit mig på predikningar fyllda av ord man liksom hör hur de knarrar ut ur munnarna på dem som säger det de inte ser ut att mena. Inte heller har jag någon som helst förståelse för den sort som kastar ut trashankar och hytter med fingrar åt barn som inte gör mer väsen än prästerskapet självt. Bara det att ungarna är levande.
Såklart har jag hört präster prata allvar, predikningar som betytt något för dem själva och för somliga som lyssnar. Även jag har berörts fast jag mest suttit i en bänk för värmens skull.

Men nu alltså... nu är jag lite frustrerad över tekniken. Och rörd för att den här prästen skrivit till mig på sin blog. Som ett svar på en kommentar om bön.
Och jag ser ju att det är en prästerlig ton och ett språk som snärjt sig i sin egen kultur. Men det är också en omsorg i det att bry sig... som om det betyder något det jag funderar över.
Så jag vill ju gärna kommentera en gång till. Liksom säga tack och svara lite på det skrivna.
Det där om att be...och vad jag tror att bön är alltså.

Det är ju inte så att jag pringer omkring och säger gud i varannan mening. Och aldrig att jag skulle formulera mig högtravande och tro att bön är en tävling i vältalighet.
Men faktiskt, jag ber. En massa. Inte till någon persongud jag föreställer mig men som en sorts hållning gentemot det jag tror är mitt ursprung. Urmassan, urkraften och ursprungligheten. Jag tror ju att allt som är levande hänger ihop - som en enda mening. Och det här att försöka leva i den meningen är att kommunicera med den, vara i samklang med den, och det är väl det som är bön. Tänker jag.
Inte en massa ord. Men en massa vilja. En massa vara som aldrig slutar att vara.

Om det är det man försöker göra i kyrkan, eller bland de människor som har en tro på något större än sig själva, då borde ju bön vara något som balanserar, förenar och gör människor gott, på ett sätt som inte tär på någon eller något. Då skulle bön vara det som var själva grejjen med kyrkan. Att man samlas för att hitta till den där livshållningen.

Ungefär det skulle jag skriva i min kommentar.
Men det går alltså inte för det kommer inte upp någon kommentarruta. Och jag tror inte det fungerar med att bara förhålla sig... att liksom tänka rutan, skriva in kommentaren och låta den vara som en bön. Ett vara i förhållande till ett annat vara....som väl egentligen är ett och detsamma varat eftersom allt hänger ihop i sitt ursprung.

Nä nu har jag farit iväg som vore jag hög som ett hus och dunigt flummig av berusande pulver. Men se jag har bara läst lite vardagsblog och fantiserat om meningen med livet och utöver det försökt förhålla mig något mer avvaktande till mitt vanliga förakt för människor som antagligen väcker min avund mer än något annat.

Och så... tack du okände präst som svarar så jag blir rörd och lite generad.