Hundra
Jag fyller hundra inlägg idag. Det är alltså nästan hundra dagar sedan jag började skriva egen blog. Nån dag har det nog blivit två... eller tre.
Tanken .. tre månader och allt har hänt. Eller inte allt. Men det som betyder något på riktigt. Mina ungar. och livet.
Som om mitt liv har blivit viktigt. Inte bara för att jag lever utan för att jag har andra som lever.
Om jag skulle gå tillbaka till mina kvarter, stenarna på gatan, folket med de små pupillerna.. pisslukten och jakten på kickarna... skulle det inte bara vara jag själv som valde bort det jag har. Jag skulle välja bort en mamma också för tre barn som inte skulle ha en suck. Jag har makten att ta ifrån dem en mamma. Fyfan.
Två av dem i alla fall. Den tredje har jag nog berövat en mamma redan. Oåterkalleligt. Försöker att låta bli att tänka på det och hoppas att han har det bra i sitt liv. Det han valt att inte dela med mig. Det är hans val. Och jag måste respektera honom för det. Han är stor nog att veta, att en tjackhora inte är att lita på. Att jag lika gärna som att vara OK skulle kunna förstöra livet för honom. Och då väljer han att inte ta risken.
Fullt förståeligt. Och antagligen är han skitförbannad. Och kanske ledsen.
Så.. jag vet. Jag måste leva med det jag ställt till med.
Och göra det jag kan. Men släppa det jag inte kan.
Andra kan finnas för honom. Hoppas innerligt att det är så.
Men alltså.
Hundra.
Ja jävlar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Vad glad jag blir när jag läser att du har unnit kontakt med åtminstone 2 av dina barn, killen kommer säkert vad det lider,när han ser att han kan lita på dig. Jag blir verkligen berörd av vad du skriver om ditt både forna och nuvarande liv. Jag tror säkert att du kan hålla dig ifrån knarket, du verkar så stark. Förresten Grattis till ditt 100:ade inlägg, och fortsätt att skriva poesi det är du duktig på.
Kram
Grattis Ebba! Jag sätter ett värmeljus i mackan för att fira.
Comvidare, (1255 inlägg)
Grattis till de 100, och till allt som händer runt omkring dig.
Jag har tipsat om din blogg till flera av mina vänner, de blev lika berörda som mig.
Så även om jag inte kommenterar så ofta så finns jag här i bakgrunden och beundrar den förändring du åstakommer i ditt liv.
Kram
Ser fram emot 100 till :-)
Och jag har hunnit läsa ikapp de alla!
Grattis och fortsätt så...
Tror att du gör rätt som låter honom vara. Med lite tur så kommer han en vacker dag och vill ha kontakt. Det enda du kan göra idag är att låta honom veta att du finns kvar om han en dag ändrar sig. Med otur kommer han inte alls och det är förstås hårt men det måste få vara hans val.
Och grattis till 100 inlägg. Själv känner jag mig som 100 år efter en renoveringshelg...men gud vad nöjd jag är.
Och jag har läst alla hundra;-) och ser fram emot alla de hundra som kommer. Presis som nån skrev här tidigare så har jag tipsat många om din blogg! Jag läser, gråter och skrattar om vartannat! Och beundrar!Och du som är så klok och företagsam och verkligen har viljan och hjärtat på rätta stället, så undrar jag hur fan du kunde hamna där du varit? Inget nedlåtande menat eller nåt annat, utan bara en fråga ställd rakt och ärligt.
Fortsätter att läsa och följa dig, när det gäller killen, din son, förr eller senare så kommer han. Det brukar vara ett ganska nturligt drag hos människan.
ha en bra dag, kram K
Hej! Såg av en slump tv-programmet "Ett fall för Louise" som handlade om en 16-årig tjej som inte haft någon kontakt med sin mamma sedan hon var 9. Vad vill jag med detta? Jag vet inte, men om du vill så kan du se programmet på svt-play. Louise menade iaf att det var den vuxnes ansvar att initiera en kontakt med barnet. Jag vet inget om dig och dina barn alls, men jag följer din blogg och önskar dig allt gott. Kram T
Skicka en kommentar