En anledning till att jag blogar, lever mitt liv med kontakt med barnen och har jobb och allt är att jag en dag på biblioteket satt och bläddrade på nätet bland sidor jag egentligen inte visste att jag var intresserad av.
Plötsligt hamnade jag på http://www.poeter.se/ och klickade mig in i en värld av helt galen karaktär. Där finns en massa riktigt bra poesi blandat med alltmöjligt annat av förfärande dålig kvalitet huller om buller. En otroligt stor mängd människor som sitter och plitar ihop ord av sina liv för att sedan publicera dem för varandra och andra som letar sig in i vimlet.
Inte vet jag vad som fick mig att tro att jag skulle kunna skriva poesi... men jag tänkte, att nä nu ska jag vara modig. Och så blev jag gratismedlem och började skriva. Med eget nick och allt... http://www.poeter.se/tantebba
Där på poeter fann jag en mentor (nicknamn Papillon) och en massa vänner... och på den vägen är det.
Jag kan nog säga, att utan Papillon hade jag nog haft det vådligt svårt att ta mig igenom nålsögat där drogerna skränade som värst och inte ville lämna kroppen utan kamp. Såna vänner skattas högt!!!
Men alltså som en följd av det beter jag mig ibland rätt underligt...
Numera kan man rätt ofta finna mig iklädd en enda sko, traskande runt i lägenheten högt ljudande på diverse rim - jag skriver gärna bunden vers i strikta mått.... mest när suget sätter in.
Det är faktiskt nästan lika skönt som en trip.
Ibland lyckas jag få till något jag faktiskt kan vara lite stolt över....
åsså rodnar jag och kopierar blygt från min egen poesisida...
hrmmm harkel.
Måttet liknar det som kallas terzin... men jag gör inte anspråk på exaktheten rent akademiskt... så... det är nog mest en lek med rytm och rim och den där vreden som sitter i magtrakten och nog inte bör levas ut som stryptag på småpojkar.... bättre med poesi alltså!
Så ska gatans stenar ropa (triumf)
Där växer under stenarna ett hjärta
av trampad vilja sekelfylld ur skam
Så döljer sig en kuvad mänskas smärta
Här faller gråt som krossad makadam
och täcker det som hånet ville visa
När välfärdspiskans svansar visas fram
dock:
Att rika män går livet att förlisa
ska gatans stenar ropa utan slut
när stadens domstol en gång ska bevisa
att svagheten är styrkans enda krut
som brinner med den kraft som kallas svärta
Och maktens tid ska äntligt rinna ut
..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Här sitter jag i en annan del av sv och läser dina ord. Av en slump kom jag in på din blog igår och sedan dess snurrar ditt livsöde runt bland mina tankar mest hela tiden. Jag är väl en sådan vanlig människa som livet rullat på relativt lungt för, visst har jag haft sorger o motgångar i livet men skillnaden mellan ditt och mitt liv är ju knappt greppbar. Själv har jar två barn och det du skriver kring dom berör mig allra hårdast. Jag kommer följa dina inlägg, kan ju inte annat. Lev väl.
Vilken tur att du hittade den där poesisidan på nätet. Du har gått omkring med en skrivådra som du inte visste att du hade. Vilken tur att du hittade den. En fantastisk dikt som griper tag i en.
Se där ja, inte illa alls.
Nu är jag ju ingen poesimänniska och inte någon recensent heller men det där var bra.
annA - välkommen. Vet du, på en del vis är det nog inte så stor skillnad mellan människors olika problem. Jag menar, vem mäter och väger sånt? Det i mitt liv du ser som väldigt annorlunda har ju varit min vardag - och det jag ser i sånadär radhusliv är rent obegripligt för mig - alla måste vi ju handskas med det vi har. Gillar att det finns blogar där man kan lära sig att liv inte är så självklart enkelt för någon, men lika värdefullt för alla.
Och ja... poesi har liksom blivit en sorts andra luft för mig... så är det.
Kram på er!
Woow... du inspererar mig... jag har inte vågat mig på poesin... och det är kanske inte min grej heller...
... men jag har också hittat en kraft i att skriva... och det är som du säger... bättre knark än knark...
... du är ett mirakel... och sprider hopp...
... Tack...
(((kram)))
peter
Oj, ja du har verkligen ytterligare en gåva! Att du kan skriva blogg är vi ju många som utan tvivel kan skriva under på. Nu vet vi att du kan skriva poesi oxå! Helt fantastiskt. Alla liv är unika och många gånger kan man inte tänka sig något annat liv än det man faktiskt har. Alla har problem av en eller annan sort! Vissa saker kan man förändra och andra inte!
Du har haft styrkan att ändra ditt, du har styrkan att behålla det och ännu starkare är att du har framtidsplaner. Jag beundrar dig på alla sätt. Och det sista man kanske vill höra är "du är stark, du klarar det här" det är en klyscha som inte alltid stämmer. Vem är så stark, ingen, tror jag, det är en kamp man får gå in i. Du med ditt forna beroende och jag med min forna cancer. Nu ser vi framåt, men dock ej utan kamp.
stor kram till dig
Vagava-Peter:
...bättre knark än knark! Härlig ordlek!
Kamilla:
Ja att vara stark.. du har en poäng i det där att det vill man inte höra. Fast jag har fattat något... andra behöver den där styrkan, behöver se det som styrka alltså. Och då är det väl ok.
Själv har jag nog begripit att den största styrkan ligger i att stå ut med att man är en liten svag skit som egentligen bara kan ta hand om en sekund i taget....
Och det räcker.
Kram!
Ja, nog kan det vara så. Vi betraktar vår omgivning ur de perspektiv vi har (fått).Gemensamt för de flesta av oss, tror jag, är dock längtan och strävan efter trygghet och kärlek. Att känna lugn och förnöjsamhet i själen ger mig lust och kraft till livet.Det behöver inte vara stora super omvälvande saker. Det räcker med, som ikväll, att min son håller mig i handen innan han somnar och bara säger mamma innan ögonen sluts.(Fast det kanske är just en sådan "omvälvning"?! Ja, för mig är det nog så.) Ditt sätt och din förmåga att skriva om dig själv och ditt liv gör hur som helst avtryck i mig. God natt, sov gott.
Skicka en kommentar