torsdag 1 oktober 2009

Att någon är paranoid behöver ju inte betyda att han eller hon inte är förföljd. Man kan ju faktiskt både vara paranoid och förföljd. Nojig och utsatt för bevakning.
Känslan är densamma. Eller jag tror att den är densamma.
För hur ska jag veta om jag bara är nojig eller om folket som skar mig i ansiktet har återvänt för att köra ihjäl mig?
Och förresten, vem skulle tro mig om jag sa att jag är förföljd? Finns det någonstans att vända sig med en sådan misstanke? Nuförtiden finns väl inte ens en anständig psykavdelning att gömma sig på? Man har rivit mentalsjukhusen och ersatt dem med teoretisk integrering. I praktiken är många av dem som bodde på de där sjukhusen numera hemlösa irrande själar utan hopp. De flesta är nog rätt osynliga eftersom människor kan välja att låta bli att se dem. Och väljer just det. Att inte se.
Några få av de där osaliga själarna står inte ut med livsosynligheten och ser till att bli sedda. Tar en bil och mejar ner några människor som råkar stå i vägen. Eller kanske mördar en eller annan någorlunda betydande person. En som syns. Så jag är inte ett dugg rädd. Eller... jag var i alla fall inte rädd för dem när jag själv levde hemlös. Några av mina bästa vänner umgås med Herr och Fru Psykos och dealar med hallucinationer som föds av schizofreniforma hjärninfall. Eftersom just de här vännerna också självmedicinerar med alkohol och diverse annat de kan hitta i stadskärnan får de ingen hjälp. Missbrukare får inte vara psyksjuka och psyksjuka får inte vara missbrukare. Nämligen.
För missbrukarvården kan inget om psykiatri och psykiatrin är för fin för att ta emot missbrukare.
Och så går det som det går.

Men jag antar att jag inte är tillräckligt betydande för att användas till något så livsavgörande som att bli sedd. Så den som körde på mig var nog inte en sån där osynlig som behövde bli sedd. Han smet ju dessutom.
så antagligen var han rätt synlig. Och fullt frisk.
typ.

Vart jag nu ville komma med det.

4 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Jo, förmodligen men när jag läste din text så kände jag hur oerhört naiv jag är i mitt välordnade bostadsrättsliv med sommarstuga och tomatodling. Jag, som i ditt förra inlägg antog att det var mer sannolikt att du bara blev påkörd än att någon försökte ta dig av daga.
För det är nog så att om det varit jag som gått där hade risken varit störst för en smitolycka men att du med din bakgrund kanske har större risk att drabbas av vedergällning.

Hur som, du lever idag och kan skriva praktinlägg om teoretisk integrering.

Lev väl

Kamilla sa...

Jag tror att du vill komma till oron. Jag förstår att du är orolig, vad ska hända härnäst? Du vet ju själv vilket liv du levt och hur det fungerar i de kretsarna! Vilket du också är fantastiskt bra på att beskriva här på bloggen. Men jag förstår oxå att det bara är en bråkdel som kommer fram här!
Det finns så jävla mycket mamn är rädd för! Men på nåt sätt så går man vidare ändå! För några veckor sedan så blev min äldste son överfallen och rånad i sin egen lägenhet! Han har inget otalt med någon och är inte skyldig nån pengar! Dessutom har han nu "satt dit" några av de som gjorde det! Eftersom jag tillhör den rädda och oroliga typen går jag nu omkring och är konstant rädd och frågar mig, om jag möjligen kan låsa in mina barn! Men gud nej, det kan jag ju inte. På nåt sätt kan jag inte vara rädd när de cyklar till skolan heller! Vem tar detta på allvar? Kan sonen få skyddad adress? Eller skydd på nåt sätt? Förmodligen inte även om brottet anses som grovt på flera punkter!
Vart ville jag komma, kanske till att, jag förstår din rädsla och oro! Även om det kanske är på olika nivåer så tror jag att känslan är den samma! f
Det kanske blev ett luddigt inlägg, vi får skylla på den tidiga timmen!
Kram Kamilla

Ebba G sa...

Hemska tvilling - Den där naiviteten du skriver om är väl egentligen rätt skön. Jag drömmer ibland om att kunna ha det så.
Och de flesta kan nog leva sina liv i den sortens trygghet. Bara man inte blundar för andras utsatthet tycker jag att det ska vara så. Tryggt och bra i ett tillräckligt tryggt samhälle.

Kamilla - Ja jag tror det är samma sorts oro. Men man kan välja att fortsätta leva sitt liv ändå. Inte låta sig knäckas av att det finns en massa skit. Om man stänger in sig i rädsla har man ju låtit skiten vinna. Ska man vara människa måste man våga leva och om man vågar leva kan man ju dö. Det bara är så.
Kram tillbaka.
/Ebba

Unknown sa...

Det är nog bra mycket lättare att vara kille i såna sammanhang har jag fått för mig. Även om jag känner en viss oro ibland så kanske jag har lättare för att ignorera detta än vad ni kvinnor har. Men som nån skrev, det bleknar med tiden bara man inte uppdaterar sig själv bland dessa människor.