Att någon är paranoid behöver ju inte betyda att han eller hon inte är förföljd. Man kan ju faktiskt både vara paranoid och förföljd. Nojig och utsatt för bevakning.
Känslan är densamma. Eller jag tror att den är densamma.
För hur ska jag veta om jag bara är nojig eller om folket som skar mig i ansiktet har återvänt för att köra ihjäl mig?
Och förresten, vem skulle tro mig om jag sa att jag är förföljd? Finns det någonstans att vända sig med en sådan misstanke? Nuförtiden finns väl inte ens en anständig psykavdelning att gömma sig på? Man har rivit mentalsjukhusen och ersatt dem med teoretisk integrering. I praktiken är många av dem som bodde på de där sjukhusen numera hemlösa irrande själar utan hopp. De flesta är nog rätt osynliga eftersom människor kan välja att låta bli att se dem. Och väljer just det. Att inte se.
Några få av de där osaliga själarna står inte ut med livsosynligheten och ser till att bli sedda. Tar en bil och mejar ner några människor som råkar stå i vägen. Eller kanske mördar en eller annan någorlunda betydande person. En som syns. Så jag är inte ett dugg rädd. Eller... jag var i alla fall inte rädd för dem när jag själv levde hemlös. Några av mina bästa vänner umgås med Herr och Fru Psykos och dealar med hallucinationer som föds av schizofreniforma hjärninfall. Eftersom just de här vännerna också självmedicinerar med alkohol och diverse annat de kan hitta i stadskärnan får de ingen hjälp. Missbrukare får inte vara psyksjuka och psyksjuka får inte vara missbrukare. Nämligen.
För missbrukarvården kan inget om psykiatri och psykiatrin är för fin för att ta emot missbrukare.
Och så går det som det går.

Men jag antar att jag inte är tillräckligt betydande för att användas till något så livsavgörande som att bli sedd. Så den som körde på mig var nog inte en sån där osynlig som behövde bli sedd. Han smet ju dessutom.
så antagligen var han rätt synlig. Och fullt frisk.
typ.

Vart jag nu ville komma med det.