När jag var tretton, lika gammal som min äldsta dotter alltså, stack jag hemifrån. Jag rymde. Hittade ett ställe att sova på och blev lyst som det hette. Efter några veckor hittade snuten mitt ställe och plockade upp mig. Så småningom, efter ett kort besök på en psykklinik blev jag placerad på ett vårdhem ett tag och sedan i en familj där mannen var psykolog och kvinnan lärare. De låg i skilsmässa, hon gick på piller och han på fin sprit.
Ungarna, dom hade fyra stycken, var urgulliga men en aning märkliga. En av dem ritade monster mer än fyra timmar om dagen. Långa serier. En annan var pyroman och tände eld i papperskorgar och trädgårdar. Lilltjejen var väl sex år tror jag och matvägrade, hon vägde säkert inte mer än tolv kilo och såg ut som ett skelett. Äldste killen såg rätt normal ut men när det kom till kritan var han helt insnöad han också. Akvariefiskar... var det han pratade om. Alltid.
När tanten flyttat ut ur jättevillan var det bara jag och psykologen och de två äldsta barnen kvar.
Jag hade väl fyllt fjorton vid det laget och visste att använda min kropp för att få det jag ville.
Psykologen gick på alla mina trix och vaknade i min säng mer än tre morgnar av sju i veckan.
Så småningom flyttade jag i stället in i hans dubbelsäng där frun sovit tidigare. Och så var vi ett par.
Jag tyckte inte det var något fel.
Men om någon skulle göra så mot min trettonåring idag skulle jag mörda den typen.
Så i dag när jag tänkte på det här fick jag någon sorts klump i bröstet och eld i munnen. Fick för mig att jag skulle söka upp karjäveln och vrida nacken av honom.
Och vad gjorde jag?
Nä, inte vred nacken av honom i alla fall. Men jag sökte upp namnet på eniro och ringde numret som stod där. Han svarade och jag sa vem jag var och blev tyst.
Och vet du. Han hade mage att fråga hur jag hade det.
Jag borde väl ha sagt något dräpande men jag bara la på luren. Elden i munnen hade förtärt tungan och stämbanden var bara kolfiber.

En annan gång ska jag vara mer vältalig.