Min granne heter Eva, är född före andra världskriget och minns när "Gurra vepinne" kröntes. Hennes barn hade tygblöjor och fick hämta mjölk och grädde i mejeriet. Hon är vad man kallar gammal och är stolt innehavare av ett fårat ansikte.
Första gången vi träffades hötte hon med näven och varnade mig för att ställa till med sattyg.
Andra gången bjöd hon in mig på kaffe.
Sen var jag fast.
Vad ska man säga... sånadär satkäringar är rätt sällsynta. Jag menar, såna som ställer sig upp och kräver att man ska bära sig åt som folk och dessutom berättar vad som menas med att vara som folk. Att man bjuder in varandra på fika och hjälps åt när det behövs.
Hon har lärt mig att man inte får något utan att be om det och att det bästa sättet att få riktiga vänner är att vara en själv. Och att en riktig vän är en som ser rätt genom spyor ärr och taskiga val. Och som dessutom törs prata högt om pinsamheter som just spyor ärr och taskiga val.
Alla borde ha en Eva.
och varenda en borde sträva efter att bli en satkäring. Stavad med ett "r". För en sån käring drivs av kärlek. Med ett "r".
Så är det.
Nu ska jag snurra femton varv i kvarten mellan lakanen medan jag gruvar mig (och längtar till) morgondagens middag med min lilltjej och hennes familj.
Är man inte lite löjeväckande när man som trettisexårig morsa måste stå i garderoben en timme och stirra på galgarna för att välja vad man ska ha på sig när man träffar sin unge?
Jo jag tänkte väl det.
Lite fånigt är det, fast... möjligen en aning gulligt. En liten aning.

Men Eva sa när jag gick från hennes köksbord för en stund sedan, att om man inte är rädd är man antagligen en riktigt feg skit. Att vara modig handlar om att fixa att vara rädd. att vara stark är att kunna vara svag. Och att ha respekt för sig själv handlar kanske om att inse att man ibland måste vara löjlig, att det bara är så.
Hon har nog rätt.
Jag är skiträdd, skakis som en liten unge och fattar att jag nog inte är så mycket att hänga upp i julgranen för en liten åttaåring.
Men det kanske är själva förutsättningen för att det ska kunna bli något bra. Att det får vara som det är. Skitjobbigt. men sant.

pust.


måste man vara så förbannat förståndig?