söndag 13 september 2009

Jag läser i aftonbladet om en kvinna som säljer sex, hon kallar sig sexarbetare och tar tvåochetthalvttusen eller mer för en träff. Och så säger hon att hon mår bra av att se att det hon ger är bra för dem som köper tjänsten av henne. Som om hon är någon sorts terapeut.
Och det är väl klart, en del av de där erfarenheterna har jag också. Män som lever i sexfria förhållanden. Som har kvinnor som "inte vill" (säger männen).
Den här sexarbeterskan i aftonbladet ger goda råd till de männen - att de ska göra hushållssysslor, städa, tömma diskmaskin och sånt utan att begära sexuella tjänster i gengäld.
Men jag antar att hon menar, a tt det så småningom ska leda till det sex som männen så desperat behöver.

Jag borde väl hålla med om att det är en bra tjänst hon tillhandahåller. Och det kanske det är. Men när hon skriver att hon inte tror att de flesta som säljer sina kroppar är människor som haft det rätt taskigt på olika sätt, då reser sig nackhåren.
Min erfarenhet är att det är precis tvärtom. De flesta jag träffat i den här "yrkeskåren" är trasiga missbrukare som är helt i händerna på hallickar som skulle kunna sälja sina mammors fittor lika lätt som de rullar en cigarrett.
Utan missbruket skulle jag aldrig komma på tanken att "arbeta" med sex på det sättet. Och jag är säker på, att männen som utnyttjade mig innan jag blivit vuxen nog att inse att det var just att utnyttja mig de gjorde (psykologen jag skrev om var en av dem) lärde mig ett mönster - jag fick husrum och presenter, en viss status - mot att de fick sex. Hemma hade jag lärt mig, att det inte räckte med att bara vara barn, man måste vara ett duktigt barn, prestera kärlek (inte sex, jag har aldrig blivit utsatt för incest fast jag känner flera som blivit det) Om man inte presterade fick man dras med dåligt samvete för att man fick mat, leksaker och för att man hade det så bra. (det fick vi ofta höra, liksom uttrycket "är det tacken det") Mina föräldrar ville inte ge mig dåligt samvete, det är jag säker på. De älskade mig, men hade själva lärt sig att det var så det skulle vara.
Men... nu önskar jag av hela min själ, att de barn som växer upp får lära sig, att man inte måste sälja varken kropp eller själ för att ha rätt att leva, för att bli älskad, för att få mat och leksaker och plats för egna tankar.
Om det skulle vara så, tror jag inte att man skulle kunna rättfärdiga horeri, då skulle alla veta, att sex och kärlek är sånt man delar, inte köper.
Det var det jag ville komma till.
Att sex, kärlek och vänskap aldrig kan vara till salu. Själva värdet i gemenskapen ligger i att det är något man ger och får utan krav på motprestation.

21 kommentarer:

B sa...

Du skriver helt fantastiskt! Tänk på hur många människor som faktiskt följer dina ord för att de vill det. Det kanske du inte hade trott för några år sedan, men det är bara att vänja sig :-) Vi vill läsa dina kloka ord, inte för att du är en fd missbrukare/gathora utan för att du skriver så himla bra. Stå på dig mot alla som trycker ner och alla som "vet bäst". Lycka till med framtiden!
/B

maritha sa...

Mina tankar är exakt likadana som dina när jag läste om kvinnan i AB.
Sluta aldrig skriva för du gör det så bra!!!
Sen en fråga i all välmening och du behöver inte svara om du inte känner för det.
Men efter alla år av missbruk (narlotika) hur förhåller du dig idag till alkohol ?
Vet många fd missbrukare som dricker istället "för"de andra drogerna.
Nattikramar till en av de bästa bloggarna.

Cicki sa...

Så mycket kloka ord du skriver.

Gråa musen sa...

Varför har du försämrat layouten??? Det var ju snyggare förut. Tog du åt dig av tanten som sa att du skriver för bra för att ha varit på dekis???

Gråa musen sa...

Jag vill gärna ha ett tips om du orkar och hinner. Har en egen blog och älskar att skriva. Men är inte så duktig på själva språket. Du vet stavning och så där. Hur blir jag bättre? Jag har haft en hjärnblödning och tappat mycket av det jag kunde förr. Men det är ingen ursäkt. Allt kan ju läras om. Du skriver med sådant flyt. Hur blir jag bättre. Vill så gärna.

Ebba G sa...

Maritha - du frågar om alkohol - jag tycker det är en bra fråga, om man är alkoholist eller narkoman eller vad man än har för missbruk är det nog lätt gjort att halka in i något annat. Så jag är restriktiv. Men kan ta en liten konjak eller ett glas vin till maten. Men bara socialt tillsammans med mina jobbarkompisar eller andra som vet vem jag är. Jag går nästan aldrig på krogen och dricker absolut aldrig öl som jag kan fastna i för att det var en del av min drogtillvaro. Fast jag skulle kunna fastna i annat - spelande till exempel. Så om jag börjar blogga om poker eller trav så ber jag om polisiära insatser ;)

Gråa musen - jag har inte gjort något alls åt min layout, jag har inte ändrat den sen första början, vet inte hur man gör sörru... så om något är ändrat har någon annan gjort det ... fast i mina ögon är den exakt likadan. Igelkott och tråkiga färger. Du har nog blandat ihop mig med någon mer flashig typ.
Och språk... ja jag har ingen aning, jag är inte alls insatt i hur man övar sånt. Jag har alltid stavat rätt och haft lätt för att skriva. Det är orättvist, jag vet. Men kanske kommer det sig av en massa läsning. Jag läste minst en bok om dagen från det jag var fyra år (det var ju barnböcker då, men jag lärde mig läsa när jag var treochetthalvt)Sen har jag ett fotografiskt minne, villket också är orättvist. Jag minns exakta sidor,kan liksom återkalla orden som bild, och har jag då läst dem rättstavade blir de så i mitt huvud också. Men allt man vill bli bra på bygger väl på att man utifrån sina förutsättningar övar en massa. Övar och övar, timvis. Skriver och skriver och läser och läser och skriver. Då kommer flytet. Det finns inga genvägar för sånt.Förresten ser jag ju att du har ett bra språk i din kommentar - så på`n bara!!!

Comvidare sa...

Tack för din syn på saken. Jag undrar mycket om de där "lyckliga hororna" och om de där valen man tror man fattar utifrån sin egen övertygelse.

@Gråa musen: Skriv dina texter i word så får du lite hjälp på traven med rättstavningen. Sen tror jag att Ebba skriver så bra för att hon inte tänker att hon ska skriva bra. Hon bara skriver. Skriv först med känslan, sen kan du gå in och justera och rätta till. Och hitta synonymer. Ebba upprepar sig aldrig. Hon har flera ord för samma sak. Texten känns mycket fylligare då. Bara några tips till att börja med. Sånt som jag har märkt fungerar. Lycka till!

Anonym sa...

Det ligger mycket otillräcklighet i orden "är det tacken"?. Otillräcklighet som inte hade något med dig som litet barn att göra, utan det hade enbart med dina föräldrar att göra. De kunde antagligen inte leva upp till sina egna krav på vad de trodde att DE behövde prestera för att vara en bra förälderför dig. När känslan av misslyckande kommer projiceras den tyvärr ut. Du blev mottagare av deras egen känsla av misslyckande. Antagligen bara fantasifoster, men det var nog deras upplevelse. Barn är mycket reseptiva och har en förmåga att ta på sig saker som inte är deras.

Jag försvarar inte dina föräldrar och jag nonchalerar inte heller din upplevelse, men jag ger dig en flerdimensionell bild över vad vi kallar verkligheten.

Ebba G sa...

Anonym - jag tycker det framgår av min text, att jag ser mina föräldrar som kärleksfulla människor med egna erfarenheter av att inte räcka till. Det går aldrig att försvara sina egna tillkortakommanden med andras misslyckanden. Föräldrars goda och onda, det man fått med sig måste man ju lära sig handskas med. Och när man är vuxen har man sitt eget ansvar. Uppväxtförhållanden är bara en förklaring - och ofta en otillräcklig sådan, för verkligheten är inte så enkel som att vi bara blir det våra föräldrar "ställt till". Man kan göra både omelett och influensavaccin om man har ägg - lite beroende på vad man tillsätter för övrigt....

Anonym sa...

Hej, vill du att jag ska skriva här när jag skrivit till din mail så du vet? Jag är ju osäker om det kommer fram till dig...
Jenny

Cicki sa...

Jag vill lämna ett litet tips till Grå musen. Dels har Ebba och Comvidare gett bra tips men ett annat är också att kolla utbudet av skrivarkursen. Där kan man lära sig mycket, både om hur man bygger upp en text och stavning och liknande.

Om man ska skriva något självbiografiskt så kan det vara bra att försöka känna in hur man kände sig när man upplevde det som man ska beskriva. Jag har själv skrivit en bok om hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Flera kapitel av den skrev jag med tårarna sprutanden. De texterna har jag fått mest beröm för. Förmodligen för att jag var väldigt närvarande när jag skrev dem.

Cecilia N sa...

Amen till det sista i detta inlägg.

Anonym sa...

Säkert var det din ambition att det skulle framgå det i din text, men om jag hade uppfattat det så hade jag ju aldrig skrivit något. Eller hur? Vi alla utläser ju texter på helt olika sätt, allt efter våra färgade glasögon, erfarenhet och uppväxt.

Det jag uppfattade av din text var att det handlade om vad de (föräldrarna) LÄRT sig. Lärt sig rent konkret alltså, dvs. 1+1= 2. Jag satt bara och funderade på de subtila budskapen BAKOM en inlärning. De dolda budskapen bakom ett beteende. De dolda budskapen där 1+1 blir 3. Där ingenting är logiskt eller rationellt för varken de själva ELLER dig som litet barn.

Nåväl jag uppfattade tyvärr inte det i din text. Jag delgav dig bara en fundering jag hade.
No harm done.

Emma sa...

Varje gång du är här inne och uppdaterar är jag inne och läser. Lika förundrad varje gång. Över hemskheter och klokheter, smakfullt levererade. Du bekräftar, utmanar och vidgar mina vyer. Tack!

Iallafall sa...

Länkar till dig hos mig.
Skriver om prostitution, ur en girig synvinkel, med dina ord klingandes i färskt minne.

Anonym sa...

Läser på "Hemlös - med egen blogg".
Det känns mer äkta på något vis... Men jag behöver ju inte läsa din blogg om jag inte vill.
Ha det bra, vem du än är...

Ebba G sa...

Vad jag gillar att folk pratar med varandra och tipsar och har sig... som att ha ett varmt bra kök liksom, där man kan komma in och få lite kaffe och en pratstund.
Ett sånt kök har jag önskat hela livet tror jag.
Tack för att ni finns!

Cicki sa...

Nu har du fått något som påminner om det köket. Så småningom kanske du kan döpa om bloggen till En gathoras kök eller Gatuköket.....:-)

Jag vet, jag har konstig humor.....:-)

Ebba G sa...

Cicki - du är verkligen helskön. Gatuköket.. *gapskrattar*

Cicki sa...

Jag har väl mina ljusa stunder....:-)

Kraka sa...

Du skriver verkligen bra! Tack för att jag får ta del av dina tankar.
Minns också att jag läste den där artikeln och att jag just tänkte det du beskriver.