Jag läser i aftonbladet om en kvinna som säljer sex, hon kallar sig sexarbetare och tar tvåochetthalvttusen eller mer för en träff. Och så säger hon att hon mår bra av att se att det hon ger är bra för dem som köper tjänsten av henne. Som om hon är någon sorts terapeut.
Och det är väl klart, en del av de där erfarenheterna har jag också. Män som lever i sexfria förhållanden. Som har kvinnor som "inte vill" (säger männen).
Den här sexarbeterskan i aftonbladet ger goda råd till de männen - att de ska göra hushållssysslor, städa, tömma diskmaskin och sånt utan att begära sexuella tjänster i gengäld.
Men jag antar att hon menar, a tt det så småningom ska leda till det sex som männen så desperat behöver.

Jag borde väl hålla med om att det är en bra tjänst hon tillhandahåller. Och det kanske det är. Men när hon skriver att hon inte tror att de flesta som säljer sina kroppar är människor som haft det rätt taskigt på olika sätt, då reser sig nackhåren.
Min erfarenhet är att det är precis tvärtom. De flesta jag träffat i den här "yrkeskåren" är trasiga missbrukare som är helt i händerna på hallickar som skulle kunna sälja sina mammors fittor lika lätt som de rullar en cigarrett.
Utan missbruket skulle jag aldrig komma på tanken att "arbeta" med sex på det sättet. Och jag är säker på, att männen som utnyttjade mig innan jag blivit vuxen nog att inse att det var just att utnyttja mig de gjorde (psykologen jag skrev om var en av dem) lärde mig ett mönster - jag fick husrum och presenter, en viss status - mot att de fick sex. Hemma hade jag lärt mig, att det inte räckte med att bara vara barn, man måste vara ett duktigt barn, prestera kärlek (inte sex, jag har aldrig blivit utsatt för incest fast jag känner flera som blivit det) Om man inte presterade fick man dras med dåligt samvete för att man fick mat, leksaker och för att man hade det så bra. (det fick vi ofta höra, liksom uttrycket "är det tacken det") Mina föräldrar ville inte ge mig dåligt samvete, det är jag säker på. De älskade mig, men hade själva lärt sig att det var så det skulle vara.
Men... nu önskar jag av hela min själ, att de barn som växer upp får lära sig, att man inte måste sälja varken kropp eller själ för att ha rätt att leva, för att bli älskad, för att få mat och leksaker och plats för egna tankar.
Om det skulle vara så, tror jag inte att man skulle kunna rättfärdiga horeri, då skulle alla veta, att sex och kärlek är sånt man delar, inte köper.
Det var det jag ville komma till.
Att sex, kärlek och vänskap aldrig kan vara till salu. Själva värdet i gemenskapen ligger i att det är något man ger och får utan krav på motprestation.