HIttar inte avstängningskranen... goa människor!

I morse vaknade jag med insikten, att det är mindre än ett år sedan jag bestämde mig för att göra något annat av mitt liv än att jaga torskar och kola. Mindre än ett år sedan jag tänkte, att det kanske fanns någon som hade användning för mig utan att sätta på mig.
Ska jag vara ärlig så tänkte jag inte lägga av med varken kokainet eller gräset. Inte med resten heller, droger har alltid varit mitt liv, inte lägger man av med ett liv?
Men av någon märklig anledning så blev det ändå så. Jag la av med ett liv.

Herregud, jag är död!!!!

Utan att hoppa från västerbron eller ta en överdos så la jag av med hela livet och flyttade in i någon annans... tja, inte liv kanske, men lägenhet.
Är det så enkelt?

Ibland tror jag att det är just så enkelt.
Fast för det mesta är jag väl som alla andra fullt upptagen med att hålla fast varenda livsgnutta utan att fatta att så fort man försöker hålla kvar livet så slutar man leva.

Nu är det plötsligt en massa människor som läser min blog, som relaterar till mig som om jag vore en vettig människa, en man tar på allvar. En som har något att bidra med, som kan vara nyttig.
Ska jag vara ärlig så ... jo jag ska vara ärlig. Jag blir rätt förvirrad.
Alltså, jag är van vid att människor tittar bort, av rädsla eller avsky när de ser mitt ärrade ansikte, mina amfetaminryckiga rörelser och spåren av alla år bortom gränserna.
Jag är van vid att bli förbisedd, bortstött och ihjältigen.
Så det är klart att jag blir förvirrad när människor skriver att de är tacksamma över att jag skriver.
Förvirrad och rörd.
Fan.
Den där vattenreservoaren jag trodde jag tömde när jag träffade min dotter för ett tag sedan har tydligen omärkligt fyllts på.
För när jag läser kommentarerna ni skriver, då skvalar det av och till och jag hittar inte avstängningskranen.
Fan också. Och så ler jag sådär fånigt. Rodnar och ler och kissar nästan på mig av blygsel.
Fast om jag ska vara ärlig... och det ska jag... så blir jag så otroligt glad.