För några år sedan såg jag väggarna i ett akutrum på karolinska genom ett filter av död och fanskap. Jag hade tagit en överdos och skulle väl slutat på en parkbänk med kroppen indränkt av piss.
Tro inte att jag var tacksam för att någon larmat och att jag alltså slapp vakna hos sankte Per för omedelbar transport i källarhissen till någon varmare våning längst ner i den himmelska skyskrapan. (om det nu är i den byggnaden de där varmare ställena finns) Nej tvärtom, jag var fly förbannad för att vitrockarna pumpat i mig motmedel så att det dyra ruset gick omintet. Och livet- det var jag inte så rädd om just då. På sätt och vis kanske överdosen var på gränsen till medveten. Men bara på gränsen.
Livslusten sitter djupare än livsledan, så kanske ville jag inte leva, men ändå inte dö.

I går kväll var situationen en annan. Jag vaknade på akuten och trodde ett ögonblick att jag var på karolinska och att jag tagit en överdos. Helt förvirrad alltså.
Sköterskan som frågade vad jag hette och om jag visste vad som hänt fick en osammanhängande story om "vafan är det för skit hade jag lagt av vem larmadeochförresten varärjag?"
När jag kvicknat till lite mer fattade jag att jag blödde rätt kraftigt och tydligen hade svimmat och någon hade larmat en helt vanlig ambulans och här var jag nu på akuten med ett gäng otroligt gulliga människor som bad om ursäkt för att de gjorde illa mig.

Nu är jag hemma igen med stränga förhållningsorder om att hålla mig i stillhet och komma in direkt ifall jag blir dålig.... Men jag mår finemang och tänker läsa ett kompendium i stället för att åka till Uppsala.

Och vad hade hänt då?
Jo det var en bil som kördes så att jag föll i gatan och slog upp ett rejält sår i huvudet.
Jag blödde som en gris och svimmade såklart. Och bilisten smet illa kvickt - eller körde i alla fall därifrån som om inget hade hänt. En vänlig själ ringde 112 och ja... sen vet vi resten.
Men det blev bara ett jack i huvudsvålen, snyggt hoptråcklat och vackert avtorkat. Inget mer utom en hjärnskakning. Och jag tänker inte spekulera i vem som körde den där bilen. Var det en olyckshändelse så mår personen skit antar jag. Och var det någon som ville mig illa... tja, då gick det väl inte så bra för den personen heller. Jag lever ju och mår bra.

Men... jo jag ska se upp för bilar framöver, jag lovar!