onsdag 30 september 2009

För några år sedan såg jag väggarna i ett akutrum på karolinska genom ett filter av död och fanskap. Jag hade tagit en överdos och skulle väl slutat på en parkbänk med kroppen indränkt av piss.
Tro inte att jag var tacksam för att någon larmat och att jag alltså slapp vakna hos sankte Per för omedelbar transport i källarhissen till någon varmare våning längst ner i den himmelska skyskrapan. (om det nu är i den byggnaden de där varmare ställena finns) Nej tvärtom, jag var fly förbannad för att vitrockarna pumpat i mig motmedel så att det dyra ruset gick omintet. Och livet- det var jag inte så rädd om just då. På sätt och vis kanske överdosen var på gränsen till medveten. Men bara på gränsen.
Livslusten sitter djupare än livsledan, så kanske ville jag inte leva, men ändå inte dö.

I går kväll var situationen en annan. Jag vaknade på akuten och trodde ett ögonblick att jag var på karolinska och att jag tagit en överdos. Helt förvirrad alltså.
Sköterskan som frågade vad jag hette och om jag visste vad som hänt fick en osammanhängande story om "vafan är det för skit hade jag lagt av vem larmadeochförresten varärjag?"
När jag kvicknat till lite mer fattade jag att jag blödde rätt kraftigt och tydligen hade svimmat och någon hade larmat en helt vanlig ambulans och här var jag nu på akuten med ett gäng otroligt gulliga människor som bad om ursäkt för att de gjorde illa mig.

Nu är jag hemma igen med stränga förhållningsorder om att hålla mig i stillhet och komma in direkt ifall jag blir dålig.... Men jag mår finemang och tänker läsa ett kompendium i stället för att åka till Uppsala.

Och vad hade hänt då?
Jo det var en bil som kördes så att jag föll i gatan och slog upp ett rejält sår i huvudet.
Jag blödde som en gris och svimmade såklart. Och bilisten smet illa kvickt - eller körde i alla fall därifrån som om inget hade hänt. En vänlig själ ringde 112 och ja... sen vet vi resten.
Men det blev bara ett jack i huvudsvålen, snyggt hoptråcklat och vackert avtorkat. Inget mer utom en hjärnskakning. Och jag tänker inte spekulera i vem som körde den där bilen. Var det en olyckshändelse så mår personen skit antar jag. Och var det någon som ville mig illa... tja, då gick det väl inte så bra för den personen heller. Jag lever ju och mår bra.

Men... jo jag ska se upp för bilar framöver, jag lovar!

16 kommentarer:

Lizette sa...

Usch så obehagligt att vakna upp på akuten och inte veta vad som hänt.
Skönt att höra (läsa) att du mår bra i varje fall. Var nu försiktig, för hjärnskakning är inte att leka med.
Krya på dig!

Renée sa...

Stackars dig! Lova att du inte går på hårdrockskonsert dom närmaste dagarna. Ditt huvud skulle nog inte klara av head-banging! Alltså ta det lite lugnt! Kram

Ebba G sa...

Renée- Nej några hårdrockskonserter blir det ju inte. Har en massa blåmärken också som nog inte skulle må så bra av trängseln. Men det kunde ju varit värre.
Kram!

Ebba G sa...

Renée igen - eftersom jag inte har något windows-id och inte kan kommentera din blog (vill inte ha något sånt id) så skriver jag det jag tänker här för jag blir lite upprörd sörru.
Flyktingar är människor. Varför inte lära känna dem, hitta nya vänner, hjälpa dem tillbaka till trygghet, ett liv. De kommer med största sannolikhet med erfarenheter av sånt man knappt ens vill tänka. Och har mycket att lära oss. Det du tänker ska bli det värsta skulle kunna bli något både du och de som flyttar in kan vinna på. Livet blir lättare om man ser det så. Och framför allt mindre kyligt.

Sabina sa...

Din stackare! Skönt att höra att det "bara" blev stygn och hjärnskakning som följd.. Hoppas du är rädd om dig!

Sen vill jag också passa på att säga "din stackare" till Renée också.. Det kan inte vara lätt att vara en sån trångsynt människa som du. Hoppas det finns någon varm och tänkande människa i din närhet som kan visa dig den rätta vägen..

Berith sa...

OJ, tur att det inte blev "värre"! Krya på sig nu!

Kamilla sa...

Nä men du,, stackare! Men skönt att höra att du mår bra och tar nya tag i både det ena och det andra! Var rädd om dig!
kram K

Cecilia N sa...

Ojoj!

Var försiktig med dig nu. De har rätt nyligen kommit fram till att hjärnskakning inte alls är så lindrigt som man trott tidigare.

Annelie sa...

Hur människor kan smita är förunderligt märkligt. Jag brukar för övrigt hänga på akutrummet på karolinska om nätterna och ta emot människor...

Cicki sa...

Vilken himla tur att det gick som det gick. Den här gången har du ju allt att leva för. Så ta det nu lugnt och lyd doktorns råd./ Mamma Cicki.....:-)

Till Renee: Jag förstår att du är rädd. Det är man för det okända. Men var inte rädd. Se det som en utmaning i stället. Lär känna dessa nya människor. Själv bor jag i en mycket invandrartät kommun. Tidigare bodde vi i ett hus där vi var endast två svenska familjer i vår trappuppgång. Bättre grannar än våra får man leta efter. De hade alltid en hjälpande hand till övers, ett glatt leende om språket inte räckte till. Nu bor vi i ett hus med mer blandning av svenskar och folk från en massa olika länder. En del sköter sig, andra inte. Och det är lika många svenskar som invandrare som sköter sig eller inte sköter sig. Öppna upp ditt sinne och lycka till.

Kenneth sa...

Var då för väl att du klarade dig så pass ändå. Men nåde dig om du inte tittar efter bilar både en och 2ggr.. Du vet..då måste jag ju skälla lite och det vill jag ju inte :-) Piggelina på dig nu. Kram på dig

Ebba G sa...

Annelie - tänk om det var dig jag skällde ut när jag vaknade ur överdosen... fast det är några år sedan. Knepigt det där hörrdu!
Förresten, jag tror det bor änglar inuti folk som orkar med att jobba på sånadär ställen.

sussi sa...

men fy fan fegt att smita
och fegt vad det än var

men du är seg det har de verkligen visat och tack och lov för det

var rädd om dej och se dej för
lova det

kramar från norrland

Prestationsprinsessa sa...

Otäck upplevelse. Man skulle vilja ta ett ordentligt snack med fegisen som smet.

Passa på att vila, vi tycker om dig även om du inte gör en massa nytta utan bara vilar dig i form igen! Hjärnskakning är inte att leka med!

Sköt om dig

Comvidare sa...

Haha, man va fasen! Det ska väl vara du till att råka ut för en sådan sak. Har du blivit så bloggskadad än att du redan på sjukhussängen formulerade inlägg? Jag har för länge sedan passerat den gränsen. Mitt inlägg om tortyren som maskerats som gynundersökning skrev jag med rumpan bar och benen i vädret. Nåt bra ska väl komma ur eländet eller hur?!

Cecilia N sa...

Som Lotten brukar säga: Det här kan man blogga om!