En del dagar är bättre än andra. Det här är en annan dag. En såndär som man är glad för att den övergår i nästa dag som förhoppningsvis är en såndär bättre dag.
Alltihop började med ett telefonsamtal från den socialsekreterare som har hand om placeringen av min dotter. Hon är alltså familjehemsplacerad sedan dag åtta i sitt liv, hos samma familj hela tiden. Hon har levt alla sina åtta år med människor som älskar henne och som hon ser som sin mamma och pappa även om hon alltid vetat att hon har en "annan mamma" någon annan stans i världen. Jag vill att hon ska fortsätta att ha det som hon har det nu. En familj, syskon mormor och morfar och farmor och farfar. Och så en mamma som inte längre är någon annan stans hela tiden. En som finns tillgänglig men inte kräver någon insats.
Men samtalet i morse handlade om något helt annat än min unges väl. Det handlade om krass ekonomi fast ordet pengar inte fick nämnas.
Hon som ringde frågade hur det gick med träffen. Hon menade middagen, den första gången vi sågs...i går alltså.
Och sedan fortsatte hon utan att andas "nu får vi se hur vi kan gå vidare så att det blir så bra som möjligt med övergången"
"övergången" sa jag och anade nedgrävda ugglor i stormyren.
"Ja, nu vill ni väl bli en liten familj" sa hon inte ordagrant, men nästintill och det jag hörde var att hon bestämt sig för att A. ska flytta "hem" och att det där "hem" är till mig eftersom jag råkar ha fött henne.
Jag var nyvaken och det kanske var tur. Annars hade jag nog blivit fly förbannad. Nu fick jag i stället fundera över om jag var vaken innan jag svarade på det jag hörde. Ett tag trodde jag nästan att jag drömde den mardröm jag tänkt att jag skulle slippa uppleva i verkligheten när jag bestämde mig för att ta kontakt med barnen. Jag har tydligt uttalat, att ska vi ha kontakt är det på deras villkor, deras behov och inte för att vi ska bli en "liten familj"
Dom har redan familjer. Jag har inte för avsikt att avbryta deras uppväxt. Jag vill bara bli ett tillägg, något bra, ett tillskott. Inte något som krånglar till deras liv.
Alla dom orden hittade jag ju inte. Jag sa bara att mötet var avklarat och att vi nog ska ses igen. Men att hon inte behövde bry sig om det. Vi klarar det själva... sa jag.
Vad hon sedan sa vet jag inte riktigt, jag tror det gick ut på att det fanns något program för återförening och att man skulle göra någon tidsplan och "skulle vi kunna ses för att tala omkring detta"
"nej" sa jag. "nej vi kan inte ses om detta, jag kommer inte att ställa upp på några program eller planer som inte utgår från A:s behov. Och just nu behöver hon växa färdigt och jag behöver vakna. Du får vara vänlig att lägga det här på hyllan. Jag återkommer om jag behöver råd och hjälp med att vara fjärrmamma" Ungefär så sa jag. Utan att skrika eller ens höja rösten. Jag blev mest bara ledsen. Inte arg. Inte ironisk och inte defensiv. Bara ledsen och väldigt klar över att det är så det är.
Jag kommer aldrig att vilja ingå i något program. Aldrig i livet.
Förresten, det har jag undrat väldigt mycket över. Hur i hela friden kommer det sig att ett helt folk plötsligt deltar i en massa program? Att skolor har program och att det finns återföreningsprogram... är det meningen att vi ska bli hjärntvättade, programmerade?? Likadana allihopa? När hände det? Jag var i drogdimmorna då - nu när jag vaknat har jag reagerat starkt på alla de här programmen. Har ingen annan också känt sig kränkt av programtänkandet?

Och hörrni, alla som läser och kommenterar. Jag blir så infernaliskt rörd och glad över att ni finns och tänker och lever och tycker och delar med er. Inte visste jag att det fanns så mycket folk som bryr sig. Som verkligen är medmänniskor, vill vara det.
Hade jag anat det kanske jag bett om hjälp för mycket länge sedan. Inte på något kontor för hjälpsökande utan bland vanliga människor. Antagligen är det på den nivån vi verkligen kan hjälpa varandra. Öga mot öga på samma nivå, idag får jag hjälp, i morgon kan jag ge den....
Jo, så vill jag att det samhälle mina ungar växer upp i ska vara. Ett sånt där vi ser varandra som medmänniskor och förstår att vi är helt beroende av att vi hjälps åt.