torsdag 10 september 2009

En del dagar är bättre än andra. Det här är en annan dag. En såndär som man är glad för att den övergår i nästa dag som förhoppningsvis är en såndär bättre dag.
Alltihop började med ett telefonsamtal från den socialsekreterare som har hand om placeringen av min dotter. Hon är alltså familjehemsplacerad sedan dag åtta i sitt liv, hos samma familj hela tiden. Hon har levt alla sina åtta år med människor som älskar henne och som hon ser som sin mamma och pappa även om hon alltid vetat att hon har en "annan mamma" någon annan stans i världen. Jag vill att hon ska fortsätta att ha det som hon har det nu. En familj, syskon mormor och morfar och farmor och farfar. Och så en mamma som inte längre är någon annan stans hela tiden. En som finns tillgänglig men inte kräver någon insats.
Men samtalet i morse handlade om något helt annat än min unges väl. Det handlade om krass ekonomi fast ordet pengar inte fick nämnas.
Hon som ringde frågade hur det gick med träffen. Hon menade middagen, den första gången vi sågs...i går alltså.
Och sedan fortsatte hon utan att andas "nu får vi se hur vi kan gå vidare så att det blir så bra som möjligt med övergången"
"övergången" sa jag och anade nedgrävda ugglor i stormyren.
"Ja, nu vill ni väl bli en liten familj" sa hon inte ordagrant, men nästintill och det jag hörde var att hon bestämt sig för att A. ska flytta "hem" och att det där "hem" är till mig eftersom jag råkar ha fött henne.
Jag var nyvaken och det kanske var tur. Annars hade jag nog blivit fly förbannad. Nu fick jag i stället fundera över om jag var vaken innan jag svarade på det jag hörde. Ett tag trodde jag nästan att jag drömde den mardröm jag tänkt att jag skulle slippa uppleva i verkligheten när jag bestämde mig för att ta kontakt med barnen. Jag har tydligt uttalat, att ska vi ha kontakt är det på deras villkor, deras behov och inte för att vi ska bli en "liten familj"
Dom har redan familjer. Jag har inte för avsikt att avbryta deras uppväxt. Jag vill bara bli ett tillägg, något bra, ett tillskott. Inte något som krånglar till deras liv.
Alla dom orden hittade jag ju inte. Jag sa bara att mötet var avklarat och att vi nog ska ses igen. Men att hon inte behövde bry sig om det. Vi klarar det själva... sa jag.
Vad hon sedan sa vet jag inte riktigt, jag tror det gick ut på att det fanns något program för återförening och att man skulle göra någon tidsplan och "skulle vi kunna ses för att tala omkring detta"
"nej" sa jag. "nej vi kan inte ses om detta, jag kommer inte att ställa upp på några program eller planer som inte utgår från A:s behov. Och just nu behöver hon växa färdigt och jag behöver vakna. Du får vara vänlig att lägga det här på hyllan. Jag återkommer om jag behöver råd och hjälp med att vara fjärrmamma" Ungefär så sa jag. Utan att skrika eller ens höja rösten. Jag blev mest bara ledsen. Inte arg. Inte ironisk och inte defensiv. Bara ledsen och väldigt klar över att det är så det är.
Jag kommer aldrig att vilja ingå i något program. Aldrig i livet.
Förresten, det har jag undrat väldigt mycket över. Hur i hela friden kommer det sig att ett helt folk plötsligt deltar i en massa program? Att skolor har program och att det finns återföreningsprogram... är det meningen att vi ska bli hjärntvättade, programmerade?? Likadana allihopa? När hände det? Jag var i drogdimmorna då - nu när jag vaknat har jag reagerat starkt på alla de här programmen. Har ingen annan också känt sig kränkt av programtänkandet?

Och hörrni, alla som läser och kommenterar. Jag blir så infernaliskt rörd och glad över att ni finns och tänker och lever och tycker och delar med er. Inte visste jag att det fanns så mycket folk som bryr sig. Som verkligen är medmänniskor, vill vara det.
Hade jag anat det kanske jag bett om hjälp för mycket länge sedan. Inte på något kontor för hjälpsökande utan bland vanliga människor. Antagligen är det på den nivån vi verkligen kan hjälpa varandra. Öga mot öga på samma nivå, idag får jag hjälp, i morgon kan jag ge den....
Jo, så vill jag att det samhälle mina ungar växer upp i ska vara. Ett sånt där vi ser varandra som medmänniskor och förstår att vi är helt beroende av att vi hjälps åt.

24 kommentarer:

Andra 19 sa...

Du är så klok och stark! Så skönt med någon som tänker själv och inte bara rättar in sig i ledet. Kram

Fröken Finemang sa...

Jag har inte läst på ett par dagar. Har liksom inte haft "tid". Har inte kommit ihåg, att jag ju hittat hit och att träffen skulle vara.

Men jag kom på det idag, när jag såg att ett nytt inlägg kommit.

Och nu har jag läst.

Och gråtit. Gråtit för middagen och pladdret.pladdret med olika samtalsämnen, pladdret som är så fint. Och gråtit för socialsekreterarens "ta för givet"- attityd. Sådan vill inte jag bli. För jag vill bli socialsekreterare. men jag vills e till barns bästa. Precis som du gör. Och då gråter jag igen. Och jag är så glad att jag läser här, och får ta del av din historia, dina möten, och jag tror också på att vi ger och tar och är beroende av varandra och att hjälpas åt.

Och så läser jag om kloka Eva. härliga käring.

Nu önskar jag en godnatt. :) o på att imorgon blir en sån där bra dag!

Lizette sa...

Jamen herregud...hur tänkte hon nu? eller gjorde hon det...???
Vilken tur att DU i varje fall är förnuftig och inser att barnens väl och ve går före alla pengar i världen. Så trött jag blir på att de tror att alla är stöpta i samma form och bara ska säga ja och amen till allt bara för att det kommer från en "soctant"
Du är så imponerande klok och omtänksam mot dina barn och du berör mig långt in i hjärteroten

Kram till dig fantastiska kvinna//Lizette

Anonym sa...

Vilket förnuft du har till dina barn. Vad skönt att höra att hon har fått vara hos samma fosterfamilj hela sitt liv. Det ger henne verkligen ett tryggt liv. Jag själv som är adopterad vet ju inget annat heller än den familj jag har här i Sverige. Det är dock lite skillnad på din dotters och min situation...Jag tycker du är oerhört stark på alla sätt och hoppas givetvis att du fortsätter så även om det finns mörka dagar och dalar. Jag hoppas att ni kan bygga vidare på er "nystartade" relation. Jag tror ni kommer att få en fantastisk tid framöver från båda håll.
Stor Kram Jenny

Annelie sa...

Jag såg ett program om såna återföreningar för ett par år sen. Jag kan säga att socialtanterna där hade allt annat än barnens bästa i fokus. Det gjorde ont i hjärtat att se.

Ebba G sa...

Anonyma Jenny - jag tror du har massor att lära mig. En del av mig är egoist och vill ta hem ungarna och äga dem. Ha dem. En skitstor egoism. Men jag har träffat s å många i missbrukarvärlden som bott i många olika fosterfamiljer och som flyttat mellan sina föräldrar och fosterföräldrar och helt enkelt gått sönder. Jag slapp det där med en massa flyttar, jag själv hade en enda placering under kort tid (ska skriva om det) och sedan stack jag för att aldrig återvända till familjelivet över huvud taget. Kanske är det därför jag är rätt hel inuti.
Men alltså, du har en massa erfarenhet! (Jag blir ju nyfiken på om du vet vem som födde dig, varifrån du kommer alltså och om det i så fall betyder något, men jag har inte rätt att ens fråga)

Stor kram!

Anna sa...

stå på dig.
För trots din egoism,som du säger du känner inuti, så ser du vad som är bäst för ditt barn. All heder åt dig.
Tänk om fler kunde vara som du?

Anonym sa...

Vill börja med att säga att jag är så glad att jag hittade din blogg och dig förstås. Du starka kloka kvinna, stå på dig när det gäller barnens bästa!!
Det är helt underbart det du säger, barnens bästa först och främst! Du kan bli en så betydelsefull person i dina barn liv även fast ni inte är den "lilla" familjen längre... Och som gammal missbrukare jag är så vet jag hur egoistisk man är då, man tänker bara på sig själv i första hand. Jag fick upp ögonen den dagen då någon anmälde mig till soc. Att jag kunde mista mina barn hade jag nog aldrig tänkt skulle hända... I dag har jag varit drogfri av egen vilja och av egen kraft sedan oktober 1997 och har tre helt underbara ungar som faktiskt förlåtit mig för vad jag gjort och tycker att jag är en hjälte i stället, precis som du med ditt sunda tänkande!
Oj, det blev kanske lite rörigt!
Ha det bra kära du!
Kram Maria

Lotta sa...

Ojoj, vilket tänk de har! Stå på dig, du är klok och har rätt!!

Anonym sa...

Men det är faktiskt så, att när man möter en nerdrogad hemlös på gatan kan man inte annat än titta bort. Man tycker hela situationen är jättejobbig. För man kan inte hjälpa först personen i fråga själv har tagit beslutet om att ta emot hjälp.
Därför berör din blogg så mycket, du har till slut vaknat upp och tagit beslutet att göra ditt liv till något bättre och det är faktiskt det som berör så mycket att få se att någon annans kamp leder till något bra. Tanken "kan hon - så kan jag" dyker upp och därför vill man inget annat heller att du ska lyckas fullt ut. Din kamp blir en annans hopp.
Så visst blir du till en idol och jag önskar dig massor av kraft och tålamod och framför allt lycka!

MonasUniversum sa...

Men du, en fråga från en okunnig: kan de inte adoptera henne? Du kommer ju ändå att finnas kvar och vara tillgänglig.

Ebba G sa...

Monas universum - att adoptera svenska barn som har levande föräldrar är nästan omöjligt i sverige. Man anser nämligen att biologiska föräldrar alltid är bast. Hur det kommer sig att man kan tycka att barn från andra länder är annorlunda, att de också i så fall skulle ha det bäst hos föräldrar som övergivit dem, lämnat dem för att de inte klarat av livet osv. det är för mig obegripligt.
Men alltså, det är i princip omöjligt för fosterföräldrar att adoptera. MEN det finns ett förslag på att man ska ändra det - så att sådana barn som levt länge i familjehem ska kunna adopteras. Det skulle ju vara suveränt för många ungar. MIna ungar ska i alla fall ha det bästa. Det tänker jag inte sluta bråka om. Vi har ju aldrig bott ihop, så det finns ingen anledning att låtsas som om vi vore någon familj.

Och alla andra... tack för stöd, uppmuntran och kloka tankar!

Sara sa...

Du är så stark och klok som ser din dotter framför allt annat. Att hon ska må bra, att hon ska känna trygghet...men dessa människor på soc ser bara papper, statestik mm och inte själva människan!
Stå på dig säger jag bara!
KRam

Cecilia N sa...

Nu är det iofs drygt tio år sen. Men då var jag bekant med en familj som hade ett fosterbarn med ungefär samma historia som din 8-åring, fast yngre. Biomamman existerade. Men då vet jag att de pratade om adoption. Sen flyttade jag så jag vet inte vad som blev sen.
Har lagar och sånt ändrats sen dess? Vet inte.

Men jag tycker du är klok som vill låta dina barn växa upp klart, ifred i sina familjer. Hattande kan inte vara nyttigt.

Vad säger din soctant om barnkonventionen?

Unknown sa...

Jag gråter.. och läser..

Hittade din blogg för nån vecka sen och blev fast. Har levt med en Beroende i 14 år, då onykter NU nykter sen 4 år tillbaks. Jag tycker Ni är fantastiska som tar Erat liv tillbaks!!

Blev så glad när jag läser att du är så klok och ser till dina barn bästa framför din egoism.
Barnen vet ju inget annat och har ju växt upp med dem som sina föräldrar.

Stå på dig underbara du och kämpa!! Tror du kommer klara detta och få en God relation till dina barn.
Önskar dig allt det bästa!
Kram Tina

Unknown sa...

Åå du.. tack för att du Delar med dig!!

Tanja sa...

Oj. Längesen jag stött på en blogg som jag varit tvungen att genast läsa från början till senaste inlägget. Du skriver om tabu-belagda saker på ett sätt som gör att ingen kan lämna denna sida oberörd. Fortsätt, snälla du!
Hälsningar Tanja

Anonym sa...

Du är helt otroligt bra på att skriva. Man kan inte sluta läsa och vill bara att det ska komma ett nytt inlägg. Första gången jag läser bloggen och komemr alltid fortsätta med det. vilken stark människa du verkar vara!!

Prestationsprinsessa sa...

Du skriver p åett sätt som är omöjligt att inte beröras av. Det går inte låta bli att kommentera din inlägg för de sätter sig så djupt.

Stöttar dig verkigen i dina planer för de låter så kloka. Så fortsätt kämpa Ebba!

Anonym sa...

Hej igen!
En massa erfarenhet vet jag inte om jag har... jag har bara levt ett liv här i Sverige som adopterad (vilket många andra också har) Men jag kanske kan förstå och leva mig in i er situation lite mer än biologiska familjer.
Jag vill helst inte skriva ut mitt liv, tankar och känslor här på din blogg vilket jag hoppas du har förståelse för. Och jag förstår givetvis att du inte vill ge mig din e-postadress här... all förståelse för det. OM du vill ge mig din e-postadress så kan du skriva till mig först, tido@live.se.
Ha en trevlig helg så kanske vi hörs via mail.
Kram Jenny

Ebba G sa...

Anonyma Jenny - jag försökte skicka ett mail till den adress du uppgav, men den fungerar inte. Kanske är det någon mening med det också - jag är ingen bra mailare, har liksom inte så mycket tid mellan jobb, plugg, blog och liv...
Kram!

Anonym sa...

Hej, vad konstigt att det inte fungerade. Jag har provat att skicka till tido@live.se från en annan adress och det kom fram. Försök gärna igen om du har tid och lust. Jenny

Cicki sa...

Nu har jag funderat i ett dygn på vad jag ska svara dig i det här inlägget, men jag kommer inte på något klokt och bra, mer än att jag blir bara så trött. Trött på alla förståsigpåare som tror att de vet bäst. Jag syftar alltså på socialtanten. Jag har två barn, en är funktionshindrad och en är just socialtant, sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Jag har jobbat både ideelt och professionellt med handikappfrågor i mer än 25 år. Där handlar det ibland om barn som är fosterhemsplacerade och jag måste tyvärr hålla med om att det är pengar som styr, inte barnens bästa.

Du är så klok i dina synpunkter runt dina barn. Varför kan inte sociala ta det till sig. När man i andra fall omhändertar barn med väldigt oklara dokumentationer och där det kanske är rent skadligt för barnen. Det känns nästan som att man måste visa att man kan bestämma över folks liv och öden.

Dottern, som är utbildad socionom, jobbar på en öppen anstalt för kvinnor. Många är som vistas där är missbrukare.

Tack och lov har jag en klok dotter så vi diskuterar mycket om frågor som rör hennes jobb och hon tar till sig de klokheter som jag samlat på mig genom åren. Än så länge har hon skött sig bra, tycker jag. Men jäklar vad hon ska få på "moppo" om hon kommer med några dumma idéer......:-)

Ebba G sa...

Cicki - jag är glad och tacksam för att mina två flickor fått varsitt hem att växa upp i och att det blev två bra hem. Den "socialtant" som ringde mig var nog rätt ung, oerfaren och kanske ute efter att göra karriär på min dotters bekostnad. Du vet, "lycklig återförening" som sparar pengar åt kommunen. Hon är säkert inne i systemet, blind för allt annat än det hon ska passa in i. Precis som jag när jag gick på gatan, var i drogsvängen. Vi är nog alla lika fast i våra olika system. Det otäcka är väl när barnen får betala för att vi är rädda för att bli illa omtyckta. Eller när vi använder barnen för att få rätt eller för att framstå i god dager.
Jag hoppas att det som driver människor att bli "socialtanter" är något med kärlek i botten. En vilja att ge barn ett bra samhälle att växa upp i... inte ett sätt att själv bli god, framstå som klok eller socialt välanpassad.
Å andra sidan kanske man blir klok av att vässas mot människor som har det tufft. För jag tror man blir klok av att ställas inför det man inte förstår....inte kan åtgärda och inte ens tycker om men måste uthärda.
Kram!