- Du är inte min mamma.
Nej det är jag ju inte, eller jo, rent biologiskt är jag ju det. Men jag förstår precis vad A. säger.
Hon har förstått att jag är ett hot mot henes trygghet och hon vill inte alls att jag ska finnas där vid fikabordet. Solen som lyste för en vecka sedan har gått ner fast själva solen på himlen är strålande varm den här eftermiddagen.
- Jag ska inte bo hos dig.
Och det är ju helt sant. A. ska inte bo hos mig, det är jag säker på att hon inte ska. Vad är socialtanter och andra myndiga personer tänker om det.
Ändå blir jag alldeles svart inuti och vill skrika att det ska inte skitunge som hon bestämma. Jag blir som en unge själv inuti och får lust att hämnas. Som om det sitter en elak jävel inuti huvudet som rynkar pannan och säger "det ska du visst det"
Men jag säger ju inte det. Jag ler och säger att det ska hon ju inte. Hon har en mamma och en pappa och syskon som hon hör ihop med. Men att jag ändå är en sorts mamma. En som fött henne men inte mer.
- Men man tar ju hand om sina barn annars är man ingen riktig mamma. Säger hon och det gör ont.
Jag antar att det ska göra ont.
Jag antar att det ändå inte är tillåtet att hämnas. Så jag gör inte det.
Men innan vi hugger in på våra jättekanelbullar säger jag i alla fall att jag skulle vilja att hon ger mig en chans att åtminstone lära känna henne innan hon kastar mig i soptunnan.
Och då plirar hon med ögonen och säger att hon inte tänker kasta mig i soptunnan för att man gör inte så. Men hon kan inte lova att hon ska tycka om mig.
Jag antar att det är rimligt att gå med på det. Och att jag ändå säger att jag är helt säker på att jag tycker om henne tillräckligt mycket för att klara av om hon inte skulle gilla mig. För att jag vet att då får man gråta precis så många tårar som finns inuti och det räcker.
Min unge vet.
Jag ser på henne att hon vet.
Och sen kommer det där leendet jag längtat efter sedan förra veckan. Och så sätter hon upp en tumme och säger "då tummar vi på det"
- vaddå?? säger jag som är lite trög.
- Att du är en sorts mamma och mammor tycker om barnen när dom är dumma också fattaruväl.
Och då ... ja alltså vi åt våra bullar och pratade om pojkar och läsning och sommarlovsfröknar som jag inte riktigt förstod vad det var men det gjorde inget för att jag är ju ingen riktig mamma och dom behöver inte fatta.

... så jag antar att vi hade ett ganska bra fikamöte i alla fall.