Blygsel är något som sitter i våra gener. Antingen är man blyg eller också är man inte blyg. Det går inte att ta bort, lika lite som blå ögon eller brunt skinn. Blyga människor hittar såklart på sätt att handskas med sin blygsel. Jag tillexempel brukar pladdra. Eller hitta på tokiga saker som att strippa eller hoppa jämfota över gatubrunnar . När jag inte får tunghäfta eller måste kissa. Min stora lilla dotter är helt klart också en mycket blyg person som, precis som sin biologiska mamma har en benägenhet för pladder. När väl tunghäftan gett med sig alltså.

Så alltså för alla nyfikna.

Ett dukat middagsbord. Två oerhört utåtriktade och trevliga vuxna människor som bjuder in med varm famn och fantastiskt god mat. Och så en vuxen och ett barn som inte ens säger pip. (Jo jag har lärt mig att hälsa fint och prata väder men min lilla dotter tittade bara ner i golvet och såg trumpen ut medan fötter och händer liksom vandrade omkring i rummet)
Jag vet faktiskt inte vad vi pratade om för väder. Eller om det var vind. Eller möjligen något tv-program medan vi teg om allt det där vi egentligen ville säga. Det vill säga, jag pratade om något jag glömt medan A. faktiskt inte sa något alls. Förrän hon plötsligt reste sig upp och frågade om jag hade fattat att hon faktiskt hade längtat efter sin mamma. Och så spände hon ögonen i mig medan rodnaden spred sig över mina kinder.
Vad skulle jag säga annat än sanningen?
Och den är inte så smickrande - så jag sa sanningen men inte hela. Jag sa, att jo, jag förstod det och att jag längtat efter att träffa henne också. Det är sant, men det är en sanning jag bara levt med ett rätt kort tag. Jag sa inte att jag under nästan hela hennes liv glömt bort att jag är hennes mamma. Att hon varit en tom ballong i ett ständigt jagande efter nästa fix. Att hon varit någon jag inte ville veta något om och att jag en gång bestämde mig för att skita i att vara mamma över huvud taget.
Men i alla fall, när hon fått säga det där och jag fått svara med min längtan så var det som om väggarna mellan oss rasade ihop och vi träffades för första gången i våra liv.
Sen visade hon mig sitt rum och sin katt och sina bokmärken (tänk att man har såna nuförtiden också) och alla bokstäver hon kunde skriva och de rosa klänningarna som var prinsessklänningar men nu är hon så stor att hon inte tänkte ha dom mer men det är dom finaste klänningarna så hon har dom i alla fall och man kan inte slänga klänningar för tänk att det finns dom som inte ens har en kjol och dom är det syndom fast då kan dom gå till en lång kö för där delar dom ut ärtsoppa och varma kalsonger kan du fläta? i så fall måste du fläta mitt hår. För det är det finaste jag vet och min vanliga mamma kan inte så bra.
Sådär pladdrig blev hon. Och jag pladdrade med. Och vips hade det gått tre timmar och vi tittade på varandra och då kom tårarna och sen bestämde vi att vi måste äta middag tillsammans nästa vecka också och förresten kan man gå till lekparken för där kan man fika.
Så nästa vecka blir det nog kanelbullar och saft i parken efter skolan.

Så... vi handskades med våra blyga gener och jag tänker att varje gång jag har gjort något jag inte trodde jag skulle klara av så har jag inte bara klarat av det där jag inte trodde mig om. Jag har dessutom bevisat för mig själv att jag är människa. En såndär jag i hemlighet längtat efter att vara. En vanlig människa med vanliga känslor och en massa rädslor och en förskräcklig massa längtan. Ha! Tänk om jag slutar med villa volvo och vovve. Och gifter mig med en vanlig svenne... ja herregud!