onsdag 9 september 2009

Blygsel är något som sitter i våra gener. Antingen är man blyg eller också är man inte blyg. Det går inte att ta bort, lika lite som blå ögon eller brunt skinn. Blyga människor hittar såklart på sätt att handskas med sin blygsel. Jag tillexempel brukar pladdra. Eller hitta på tokiga saker som att strippa eller hoppa jämfota över gatubrunnar . När jag inte får tunghäfta eller måste kissa. Min stora lilla dotter är helt klart också en mycket blyg person som, precis som sin biologiska mamma har en benägenhet för pladder. När väl tunghäftan gett med sig alltså.

Så alltså för alla nyfikna.

Ett dukat middagsbord. Två oerhört utåtriktade och trevliga vuxna människor som bjuder in med varm famn och fantastiskt god mat. Och så en vuxen och ett barn som inte ens säger pip. (Jo jag har lärt mig att hälsa fint och prata väder men min lilla dotter tittade bara ner i golvet och såg trumpen ut medan fötter och händer liksom vandrade omkring i rummet)
Jag vet faktiskt inte vad vi pratade om för väder. Eller om det var vind. Eller möjligen något tv-program medan vi teg om allt det där vi egentligen ville säga. Det vill säga, jag pratade om något jag glömt medan A. faktiskt inte sa något alls. Förrän hon plötsligt reste sig upp och frågade om jag hade fattat att hon faktiskt hade längtat efter sin mamma. Och så spände hon ögonen i mig medan rodnaden spred sig över mina kinder.
Vad skulle jag säga annat än sanningen?
Och den är inte så smickrande - så jag sa sanningen men inte hela. Jag sa, att jo, jag förstod det och att jag längtat efter att träffa henne också. Det är sant, men det är en sanning jag bara levt med ett rätt kort tag. Jag sa inte att jag under nästan hela hennes liv glömt bort att jag är hennes mamma. Att hon varit en tom ballong i ett ständigt jagande efter nästa fix. Att hon varit någon jag inte ville veta något om och att jag en gång bestämde mig för att skita i att vara mamma över huvud taget.
Men i alla fall, när hon fått säga det där och jag fått svara med min längtan så var det som om väggarna mellan oss rasade ihop och vi träffades för första gången i våra liv.
Sen visade hon mig sitt rum och sin katt och sina bokmärken (tänk att man har såna nuförtiden också) och alla bokstäver hon kunde skriva och de rosa klänningarna som var prinsessklänningar men nu är hon så stor att hon inte tänkte ha dom mer men det är dom finaste klänningarna så hon har dom i alla fall och man kan inte slänga klänningar för tänk att det finns dom som inte ens har en kjol och dom är det syndom fast då kan dom gå till en lång kö för där delar dom ut ärtsoppa och varma kalsonger kan du fläta? i så fall måste du fläta mitt hår. För det är det finaste jag vet och min vanliga mamma kan inte så bra.
Sådär pladdrig blev hon. Och jag pladdrade med. Och vips hade det gått tre timmar och vi tittade på varandra och då kom tårarna och sen bestämde vi att vi måste äta middag tillsammans nästa vecka också och förresten kan man gå till lekparken för där kan man fika.
Så nästa vecka blir det nog kanelbullar och saft i parken efter skolan.

Så... vi handskades med våra blyga gener och jag tänker att varje gång jag har gjort något jag inte trodde jag skulle klara av så har jag inte bara klarat av det där jag inte trodde mig om. Jag har dessutom bevisat för mig själv att jag är människa. En såndär jag i hemlighet längtat efter att vara. En vanlig människa med vanliga känslor och en massa rädslor och en förskräcklig massa längtan. Ha! Tänk om jag slutar med villa volvo och vovve. Och gifter mig med en vanlig svenne... ja herregud!

33 kommentarer:

Berith sa...

Härligt! Grattis!

Jessica sa...

FANTASTISKT! -Blogg. -Ord. -Berättelse(r). Och.. -LIv, också. Alla vi har vårt bagage, det vi bär på. Där finns det ingen skillnad oss människor emellan. Det du skriver berör mig, jag måste läsa mer. Förlåt men, du måste skriva mer. Sluta aldrig att skriva!

Underbart möte med dina döttrar, jag blir sannerligen glad för alla er!

Den hemska tvillingen sa...

Ja där ser du, 8-åringarna är klokare än vi tror. Så gott att det gick bra.
Och kunde du fläta hennes hår? Vavavava, kunde du det? :-)

Och tack så mycket för berättelsen om granntanten. Just precis vad jag förstod, en vis människa som man kan hålla i handen när åskan går. Grattis till henne du.

Lindah sa...

Hej, hittade nyss till din blogg. Så duktig du är på att skriva och uttrycka dig. Såg fram emot att komma hem från jobbet och få läsa din blogg om mötet med din dotter, underbart, visst är dom underbara barnen... Ville bara säga tack för att du delar med dig...Kram Lindah

LillaTanten sa...

Men guuuuuuuuuuuuuuuuuud, jag blir så glad för bådas skull att jag bara vill lipa jag också!! Grattis!

Helene sa...

Åhhh vad glad jag blev av detta inlägg. Sen ska ni ses nästa vecka igen....bara så fantastiskt roligt. Och Ebba, du är en vanlig människa om än lite mer kantstött än några av oss andra. Kram.

Malin sa...

Jag lipar härmed. Tänk vilken lycka din dotter måste känna. Tack för att du delar med dig och jisses människa var stolt över dig själv. Du raserar murar och blir urstark! Kram :)

Kapybaran sa...

starkt. av dig. och av din fina tjej.

Comvidare sa...

Coolt!

Längtade hem till datorn ikväll för att läsa om hur det gick. Jag blir glad och varm för din skull. Och för flickan. Vad hon måste ha längtat i smyg. Oj, oj, oj.

Vet du förresten att din blogg är en drog? Hur känns det? Lite skuld känner du väl för att du skapar ett svårt beroende hos så många människor.

Lotta sa...

Åååh, vad härligt för er båda!!!!

Prestationsprinsessa sa...

Sitter här o gråter när jag läser ditt inlägg. Tack för att du delar med dig av allt det stora du går igenom!

Du är en vanlig människa, en stor människa som vandrat en extra lång väg. Så roligt att ni ska ses igen

Sluta aldrig skriva...

Annica sa...

Du är bäst. Så är det bara.
Och vad glad jag blir för din skull fast jag inte vet vem du är.

Birgit sa...

Äntligen kom inlägget. Jag har gått in på din blogg ett antal gånger för att se hur mötet med dottern blev. Vad glad jag är för din skull. Tack för att du delar med dig och berör. Här sitter jag i mörkret och gråter av lycka för dig och av tacksamhet över min familj... Ja, villa, vw och vovvar ;-)
/Birgit

Cicki sa...

Å vad härligt. Vad glad jag blir för din skull. Och för din dotters skull, hon som har längtat så.

Lizette sa...

JIIIPPPIIIEEEE, så glad jag blir
Du är fantastisk. Du skriver så jag kan se Er framför mig, och jag blir glad i hela kroppen
Bamsekram Lizette

Anonym sa...

Hej,
läste en annan persons blogg för någon dag sen som länkade till dig. Jag blev helt tagen av din blogg, satt säkert en timme och läste allt du skrivit. Dagens inlägg blev man verkligen berörd av... Vilken stark människa du är, har verkligen tagit dig från botten till snart toppen anser jag, bra gjort!!!
Får man fråga om din dotter är adopterad eller är det hos en fosterfamilj hon är?
Själv är jag adopterad därför frågar jag.
Lycka Till i framtiden!
Jag kommer definitivt följa din blogg i fortsättningen.

Annelie sa...

Nu rullade en tår på mig också. Inte så lämpligt när man jobbar kanske, men det skiter jag i. Du berör.

Åsa sa...

Vilken klok dotter du har =) Det låter som ni hade en himelsk första träff =)

Cina sa...

Tänk Ebba! Vad du är modig! Jag blir så glad och berörd när jag läser om alla steg du tar på vägen! Och att möta en åttaåring så där, starkt! Ni är modiga båda två!
Det är klart att du är en människa, vad bra att du kan känna det nu! En alldeles vanlig, UNIK människa!
Varm kram!

MonasUniversum sa...

Mm, det är sånt här som gör att man blir varm i hjärtat. Och du, vilket bra jobb fosterföräldrarna har gjort. Tack gode Gud för att sådana finns.

Linnéa sa...

Åh va härligt att läsa! Sitter med tårar i ögonen. Underbart!! Kram!

Renée sa...

Jag tror jag dör så himla fint!!! Grattis så himla mycket!

Nina sa...

Fantastiskt!! Vilken start!
Nu...vårda..vårda...vårda..och ÄLSKA!!!

Lycka till och tack för att du delar med dig!
Kram, Nina

Gråa musen sa...

Jag vet vad du ska bli när du studerat färdigt. Journalist. Du skriver som ett proffs. Din blogg är den bästa bloggen i hela cyberrymden. Lycka till med fortsatta trevande steg.

Laila sa...

Nä men nu gråter jag igen! :-)
Men jag är så himla glad också.
Glad för att hon vågade öppna sig, glad för att du vågade svara, glad för att tre timmar förde er närmare varandra, glad för att jag får läsa om dig du underbara människa.

Liten sa...

Ebba,

jag har nu läst igenom din blogg ett par gånger sedan jag först snubblade över den för en vecka sedan, och är berörd. Kände att jag ville skriva något till dig. Hittar bara inte orden.

Du är sjukt bra. Du är stark. Du är väldigt, väldigt modig. Och du visar oss andra att det finns en sol ovan molnen, även om det regnar spik ibland.

Fortsätt din resa uppåt och framåt, var inte rädd för tillfälliga dalar, och sluta inte att dela med dig till oss. Du skriver fantastiskt.

Kram och lycka till.

Anonym sa...

TACK för att du delar med dig av dina tankar och ord. TACK för att du blottar på dig själv och ger mig möjlighet att förstå att alla människor är unika. TACK för att du skriver rakt och lättläst. och TACK för att du finns - du är värdefull! kram/Ella

Maria sa...

TACK för att du delar med dig av dina tankar och ord-
Åh, glädjs åt er, har som många andra tårar i ögonen. Och önskar er allt lyck i fortsättningen...

Kram!

Jenny sa...

Sitter här med gråten i halsen och är så glad för er skull!!
Ta hand om er!!!

Anonym sa...

Det modiga finns i släkten osså!

K-L sa...

Underbara ungar som är så kloka. Jag är så glad för er skull.

Vera sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Vera sa...

Kan inte annat göra än hålla med alla kommentarer om att du måste fortsätta skriva, sluta aldrig! Läser som besatt här nu, din blogg är min (nya) drog!

Gråter av lycka för att mötet med din dotter gick bra! Många varma goa kramar från Norrland!