Mitt i allt föds och dör människor. Mitt i allt finns man liksom bara med i en flod av glada och sorgliga tårar. Min stora tjej ringde och grät i telefonen för att hennes bästa vän är med barn fast hon bara är fjorton år. Och när jag gick in till grannen, min goaste tantivärldengranne, fann jag henne också i tårar fast det var för att hennes barndomsvän dött. Och själv gråter jag för allting. För att jag har ungar jag har känslor för och för att jag hittar en död kråka och för att solen går upp och för att den går ner. Jag är tydligen en riktigt blödig typ under horlagren.

Bästa tårarna i dag var ändå när en gammal vän dök upp. En jag nog innerst inne trodde hade dött av en överdos för väldigt länge sedan. Men nejdå, här stod han livs levande utan ett enda nålmärke, inte en sned min, inte några stirriga pupiller... bara livs levande och självklar som om vi inte varit ifrån varandra ett ögonblick på alla år. Han såg mig en dag här i stan, han bor inte mer än ett par mil härifrån.... med fru och barn och allt.
Och nu... tja, om han blivit en vanlig svenne kan vemsomhelst fixa det.
Till och med jag.

Men nu ska jag låta tantsnusknerverna kittlas i ett par timmar av läkarna i de vita rockarnas Graces Anathomy.. såklart.