Ligga på rygg i en smal säng med taket som enda sällskap...

Ett trätak i en liten stuga på femton kvadratmeter. Tystnaden överfaller mig som en getingsvärm utan vingar och jag överväger starkt att sticka härifrån. Stockholm är bara en timme bort och jag skulle bara...
Nej just det. Skulle jag. Inte.
Universitetet suger. Dubbelkvartar och exakta hörn. Bara lukten av vetenskaplig torka, bara den gör mig rasande. Hur i helvete kan det komma sig att jag tror att jag skulle fixa att bära böcker och sitta som en tyst mus i en aula tillsammans med ett gäng nyrakade pojkspolingar? Och en och annan blonderad brunett.

Drömmer om lökhacken på restaurangen. Känner doften, den stickande känslan i näsan, ögonen som tåras och så... jaha så var det dags igen då.
Här sitter jag i en campingstuga i Uppsala och tjuter för att jag inte förstår mig på den här fina världen och för att jag längtar hem till löken.

Och så ringer mobilen.
Min dotter ringer och frågar hur det gått i skolan idag. Min unge alltså, hon som ska bli jurist när hon blir stor ringer och frågar hur det gått för mig som just börjat läsa det hon drömmer om.
Vad kan jag säga?
Mer än... jo, det är ju lite annat än att hacka lök. Lite mindre kladd än i kallskänken och torrare än disken såklart.
- men du Ebba, säger hon, för det är ju det jag heter, Ebba, du får tänka på att du är en smartskalle som klarar det där sörru.

När vi pratat färdigt tänker jag att stockholm får vänta till en annan gång.

Min unge alltså.
smartskalle....