- Förlåt
- Vadårå, jävla sömntuta.
- Vad ska jag göra då?
- skit i det du
- Nej jag skiter inte i det. Fattaruväl att jag inte skiter i dig.
-
-

Ja och så var vi tysta tre evigheter och en sekund.

Sen sa D. att jag måste lova att aldrig göra om det och jag sa att jag inte kunde lova det för det är omöjligt att lova sånt. Och förresten skulle jag tro att nästa gång kanske det är hon som försover sig och jag som blir sur.

Och eftersom sommaren återkom på besök i går och behagade stanna även idag så bestämde vi att det var nödvändigt att äta glass. Två stora bitar var och vi strödde pepparkakssmulor på dem som om det var något helt normalt. Och det är det väl med tanke på att det ju faktiskt är jul om mindre än tre månader. Man måste öva smaklökarna.
Vilket fick mig att tänka på den jul jag snöade in på pepparkakor. Jag var hög som en torggran och trodde att pepparkakor var skillnaden mellan att åka fast för julklappsrån och förbli fri som en stadsduva. Fråga inte varför eller hur, det minns jag inte. Men jag kommer ihåg att jag sket pepparkaksdeg.
Det berättade jag ju inte för D. Man säger inte sånt till trettonåriga döttrar som är sura för att biomorsan försovit sig. Morsor ska inte snöa in på pepparkakor. Eller kokain. Förresten, morsor ska förmodligen inte snöa alls.
Men vi åt pepparkakssmulor på vaniljglass.

Jag kan ju säga, att det var de godaste kaksmulor jag någonsin smällt i mig på glass, och jag har lång erfarenhet. För det mesta är det krossade drömmar jag strör där de gör mest nytta. På chokladglass alltså. Men idag var det pepparkakor. På vanilj.
Gud vad jag tjatar.
Det är bara det att hur många torskar jag än sugit av eller pissat på eller vad fan jag än gjort med dem så har det aldrig känts så svårt att göra det som det kändes att be om förlåtelse i dag. För att jag försovit mig!!!
Jag är nog inte riktig i huvudet jag.

Eller är det möjligen det jag håller på att bli?