En av alla som inte hade någonstans att bo, Stina hette hon inte, men om man skriver om folk får man väl kalla dem Stina eller något annat. Så hon får heta Stina. I alla fall... hon ägde tre stora väskor och en bagagekärra. Den var nog inte hennes från början, det stod kanske SJ på den med stora bokstäver. Eller kanske SAS. Nu var den Stinas oavsett.
Väskorna var fullproppade med hennes ägodelar. Kläder och hygienartiklar såklart, men dessutom en uppsättning ryssgummor och små askar och lådor med skatter hon samlat på sig genom livet. Jag vet inte om hon någonsin bott någonstans egentligen. Hon sa aldrig något om det. Men hon berättade om en tid då Stockholm var en annan sorts stad. Den där som fanns före den stora kratern. Stina sa ofta så. Före den stora kratern.
Jag fattade inte då vad hon menade. Men nu vet jag. Det var klarakvarteren som blev kratern när de revs för att ersättas av skyskrapor och blankt glas. Plattan som var mitt andrahem fanns inte före den stora kraterns tid. Och inte glaspinnen. Och ingen ifrågasatte läsesalen i kulturhuset eftersom det inte fanns något kulturhus.
Stina pratade ofta om de där sakerna. Glaspinnen och plattan och skraporna. Som om de inte fanns.
Numera är det jag som inte finns.

Den där känslan av att inte vara någon. Inte ha en historia som går att berätta om hursomhelst.
Jag menar, hur skulle jag presentera mig.
När jag träffar nytt folk, i studiesammanhang eller på krogen eller vartsomhelst, vad ska jag berätta om mig själv? Om mitt liv?
Jo, jag är alltså mamma till tre ungar... nej det kan jag ju inte prata om. Eller... hur skulle det bli om jag kom med mitt CV?

Stina berättade om sånt som var innan kratern. Hon berättade som om allt var som det skulle varit om ingen rivit klarakvarteren.
Är det så jag ska göra också?
Berätta om hur det skulle varit om jag inte levt mitt liv i kratern???

Hur jag än gör blir det omöjligt.

Trettisexåringar ska veta hur det är med vardagslivet när man har PMS och måste pussla med barn och dammsugare. Jag vet väldigt lite om sånt. Jo, PMS vet jag väl vad det är. Men... min erfarenhet av dammsugare är minst sagt minimal. och pussel har jag aldrig lagt, varken med eller utan barn. Jag har kastat bitarna omkring mig och låtsats att stadsbiblioteket var mitt vardagsrum. Som någon annan städar på nätterna alltså.

Den här helgen ska jag åka till Stockholm och hälsa på Stina.
i hennes stad utan krater.
Fast det är lögn. Jag ska bli kvar här i min lägenhet och läsa samhällsvetenskap. Eller vad det heter. Sånt som handlar om kratrar och nya hus och varför det blir som det blir med allt.
Jag borde vara lycklig.
Stadsbiblioteket städas väl fortfarande på nätterna medan jag kan ligga hemma i soffan i mitt eget vardagsrum med egna böcker...och Stina... som ett dåligt samvete inuti huvudet.
Jag borde lämnat tillbaka hennes varma kalsonger. För hon lever kvar där ute på gatorna med tre stora väskor och en bagagekärra som det står SJ eller SAS på. Med stora bokstäver.

och jag tror hon fryser