Man måste inte stiga upp. Inte springa runt som en galning för att hitta sånt man lagt någonstans. Inte söka rätt på borttappad tillit och undangömd glädje.

Nejdå. man kan ligga kvar i sängen med kuddarna strödda och täckelsen fallen.

Man kan förstrött pilla på ett födelsemärke på magen och på ett annat som sitter där ryggraden slutar i nacke.

Någon annans nacke.

Sedan kan man långsamt stiga upp, fylld av dofter och tystnad. Känna kylan under fotsulorna och tända brasan där smulor av nyvärmda frallor får falla som flagor från lågor som tänts av annat än tändstickor och plån.

Man kan låta dammtussar bilda sceniska mönster och gruskorn bli rasslande doakör till solostämmor som flätas till duo.

Ballader som skrivits i natten. Sånger som övats i tystnad.

En annan gång kan man plocka upp kläderna från golvet, locka fram nya trosor ur byrålådan och kränga tröjan över huvudet.

I dag kan man låta hud möta hud.

medan kaffet kallnar i kopparna